Vi måste prata om William Morris

Ständigt denne William Morris. I specialsamlingen Typographica hittade jag en Morris-bok i mindre format som jag inte hade sett tidigare. Boken ”Sir Perecyvelle of Gales” var färdigtryckt i februari 1895 och i april skickades den till bokbindaren. En månad senare var upplagan till salu. Två tredjedelar av upplagan var bokad redan i mars. 350 exemplar var på papper och åtta exemplar var på vellum (velläng, pergament). Den förra kostade 15 shillings och den senare fyra guiness. Träsnitten var gjorda av Edmund Bourne-Jones och typsnittet var Chaucer, ett av Morris’ egna. Produktionskostnaden för Kelmscott Press, hans private press, var 113 pund.
Året efter dog Morris.

morris-percyvelle

Morris tankar om boken i sig hittar jag inte, men däremot hans allmänna tankar om boktryckarkonsten. So mr Morris, please tell us – what is needed to make a beautiful book?

wm-1

Handgjort papper. “Det var naturligt att jag skulle finna det nödvändigt att använda handgjort papper, både för varaktighetens och utseendets skull. Det skulle vara falsk ekonomi att spara på papperets kvalitet. ” Morris satsade på handgjort, ordentligt limmat, papper av linne efter ett exempel från Bologna 1473 han gillade.

wm-2

Rätt typsnitt. ”Vad jag åsyftade var en bokstav ren i formen; enkel utan överflödiga utkrusningar, solid utan att linjerna göras grövre och finare.” Morris vände blickarna mot 1470-talets Venedig, specialstuderade Nicolas Jensons antikvatypsnitt och gjorde Golden type. Sedan kände han att han behövde ett gotiskt typsnitt (för att ”befria den gotiska boksavsformen från beskyllningen för oläslighet”) och skapade Troy och dess mindre variant Chaucer.
”Med mitt ändamål ständigt i sikte tecknade jag en bokstavsform, som jag tror mig kunna påstå är lika läslig som någon romansk, och, för att vara uppriktig, jag föredrar den framför den romanska.”

wm-3

Utrymme. ”Först måste man tänka på bokstavens ’fas’ skall vara så nära intill ’stapeln’ som möjligt, så att störande vita tomrum mellan bokstäverna undvikas. Sedan måste aktgivas på att tomrummen mellan orden dels icke äro större än att dessa tydligt särskiljas, och dels att de äro så lika stora som möjligt. /… / För det tredje skola tomrummen mellan raderna icke vara för överdrivna.”

Textens ställning på sidan. ”Den inre marginalen bör vara smalast, den övre något bredare, den yttre ännu bredare, och den undre bredast av alla. Från denna regel avvikes aldrig i medeltidsböcker, skrivna eller tryckta.”

Med rätt typsnitt och rätt proportioner på ett uppslag kunde ”vilken bok som helst även i det vanligaste tryck bliva åtminstone ordentlig och behaglig för ögat.”

Måste vi prata om William Morris igen?

Hans verk fascinerar, men är det en bra sak? I en Biblis-intervju sa typografen Carl Fredrik Hultenheim följande:

”[Morris] var en obotlig svärmare och korsriddare, som väckte beundran bland konsthistoriker och museifolk som ser hans böcker som tacksamma utställningsföremål. De som är typografiskt ignoranta men bibliofilt hänryckta, tycker att [’Kelmscott Chaucer’] är höjden av konst. Kan dagsnoteringen på närmare en miljon kronor för ett antikvariskt exemplar ha något med saken att göra? Morris böcker var alla oläsliga och de flesta odrägligt dekorerade. Morris var en maktberusad ’viking’ med wagnerska förtecken. /…/ Gentemot det industriella förfallet på 1800-talet sökte många en frälsare och tyckte sig ha funnit honom i Hammersmith utanför London.”

ebj

Morris är ett tacksamt utställningsobjekt för en bibliotekarie. Han uppfyller många av myterna om konstnärskap, inte minst de om det manliga geniet. Socialist, miljonär, konstnär, författare, tapetdesigner, boktryckare, typograf – han hade många roller.

Inte minst var han arts and crafts-ikon. I en Aftonbladet-artikel den 11 september 1896 skriver signaturen G.F.S om arts & crafts-rörelsen i England på följande, hänförda, vis:

”Konsten är en förhånad utbörding i det fabrikssotade Albion; konsten vantrifs i ett land, där det ej finnes sol i menniskosjälarna, konstens solsken öfver det dagliga arbetet, och vänder sig bort från den gråa, råa nutiden för att drömma i den sköna ruinen af någon ‘antik portal’, och då visar sig Hoppet i vårens solglada skrud och förkunnar, att arbete och konst ännu en gång skola bli oupplösligt förenade i menniskornas lif.”
Idealet var den italienska renässansen.
”Då, för fem eller sex hundra år sedan, hade artisterna till största ärelystnad att vara goda hantverkfare (hvilket i sig innesluter goda medborgare), och de blefvo, utan att veta det, goda, ej sällan stora konstnärer.”

Det låter ju fint. Morris hade nog kunnat skriva under på allt detta, men Hultenheim föredrog istället bl.a. Stanley Morison och Jan Tchichold. Den senare arbetade i 1940-talets slut på Penguin i England och gjorde ”de enklaste, billigaste och samtidigt de mest genomtänkta av alla böcker.” Vänta nu, Tschichold – var inte det typografen som sa att världen inte behövde mer dyra lyxböcker utan bättre böcker för allmänheten? Jo, det var det. Han sa också:

small

”God typografi kan liknas vid ett belevat uppträdande. Och ett belevat uppträdande är liksom god typografi en bättre rekommendation än skrikighet och påflugenhet.”

Tschichold gick till kontoret varje dag och arbetade med att standardisera Penguins pocketutgivning. Det låter inte lika romantiskt som arts & crafts-rörelsen, men ju mer jag tänker på det desto mer är det nog det.

Även en bibliotekarie anar att det är äpplen och päron här. Å ena sidan böcker som konstobjekt, å andra sidan böcker som välgjord konsumtionsvara. Frågan om vad som är god typografi, och vad Morris arv består av, lämnar jag till de typografiskt kunniga. Om typografi i sig kan vara ett historiskt tidsdokument, på samma sätt som skriftens innehåll, ja då kan det vara motiverat att prata om den mycket märklige William Morris.

Fotnot.
Citaten är ur ”Några anteckningar av William Morris om hans strävanden att grunda The Kelmscott press”, en svensk översättning gjord 1934.
Den och andra texter finns i ”The Art and Craft of Printing” hos Project Gutenberg.
Vi har tidigare skrivit om Kelmscott chaucer  (och John Baskerville).
Våra specialsamlingar presenteras här och Typographica går att hitta i vår katalog med hyllsignumet 288 Ty 1.
På KB finns Richard B. Doubledays Jan Tschichold, designer : the Penguin years att låna.
Penguin-pocket i privat ägo.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

Karin Boye – en rad om ordens kraft

Karin Boyes exlibris.

Karin Boyes exlibris.

Varje år vid den här tiden så kommer ett par rader ur en dikt upp i mitt huvud vilket får mig att leta reda på den närmaste boken jag kan hitta av Karin Boye. Jobbar man på Enheten för bevarande och nybindning här på KB så hittar man så klart en hel del, alldeles oavsett vad man letar efter.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
Bindas i det frusna bitterbleka”
Från dikten ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” ur diktsamlingen För trädets skull (1935)

Raderna är så klart från Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”. Kanhända är det den dikt som hon är mest känd för, eller i varje fall den som flest personer känner till. De första raderna om vårens ankomst kan tolkas, och har tolkats, på så många olika sätt. Och kanske är det just det som är det fina med dikter, att var och en kan få utrymme att hitta sin egen tolkning och att vi alla kan relatera på vårt eget sätt till orden. För mig, nu när mars är här och ljuset börjar återvända, så påminns jag om livet som legat dolt någonstans, gömt i de mörka kalla vintermånaderna. Mars är även förknippad med ett visst tungsinne och tankar om livets inte alltid helt enkla svängar och de många beslut som man tvingas ta. Inte bara de små dagliga besluten utan även de beslut som har format ens liv och hur svårt det har varit ibland att välja rätt. Och att våga välja!

Just den här dikten beskriver på ett sätt allt detta och att det finns en livsbejakande inbyggd livscirkel som vi är en del av, både i det stora som i det lilla i våra liv. Dikten finns med i Karin Boyes diktsamling För trädets skull. Den gavs ut 1935 på Bonniers Förlag.

Jan Landqvist bokstöd av Karin Boye. Finns att köpa i KB:s reception.

Jan Landqvist bokstöd av Karin Boye. Finns att köpa i KB:s reception.

Karin Boye föddes i oktober 1900 i Göteborg och växte upp i en välbärgad familj där hon fick plats och utrymme. Hon hade två bröder och hon var duktig i skolan. 1915 flyttade familjen till Huddinge i Stockholm och där började hon att skriva och måla. 1920 så avlade hon sin studentexamen och flyttade till Uppsala för att fortsätta studera grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria.

Hennes första diktsamling har titeln Moln, den kom ut 1922, då var Karin Boye bara 22 år. Här är ett par rader från dikten ”Idea”.

”Här går jag icke. Detta är ej jag.
Detta är en ljugande spegelbild bara,
Spörjande och undrande var jag månde vara,
Längtande att möta sin verklighet en dag.”
Från dikten ”Idea” i diktsamlingen Moln (1922)

Redan 1924 kom nästa diktsamling ut, Gömda land, för att snart därefter följas av Härdarna (1927). Här har hennes dikter ofta en mer religiös anklang. Kännetecknande är rytmen. Hennes sista diktsamling var De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (1941). Den gavs ut postumt av Hjalmar Gullberg.

”Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?”
”Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.
Sen blir den tyngre och tyngre.  Det är som man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.
Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt.”
”Efter döden” från diktsamlingen De sju dödssynderna (1941)

Dikterna har ett djup och ibland bär orden en oändlig svärta. Men i detta mörka så finns små glimtar av ljus, och glimtar av livets början och äventyr, och inte minst av människans eget ansvar att se det.

Men Boye skrev inte bara dikter utan hann under sitt korta liv även med att skriva fem romaner. Hennes starka sociala patos kring klass och inte minst kvinnans position i samhället missförstods ofta av sin samtid och den första av hennes romaner, Astarte (1931), fick ljummen och missriktad kritik. Romanen handlar om konsumtion och det kvinnliga modet som en del av samhällets patriarkala konsumtionshierarki.

Astarte själv är en skyltdocka som kläds i olika tyger och dräkter som sedan problematiseras utifrån samhällsstrukturer. Dockans skapare beskriver henne inför tveksamma reklammakare:

”/…/Förstår ni inte, här finns ingenting kvar att älska av allt det som gör den ena människan olik den andra? Här finns bara Könet kvar, men könet i dess mest förföriska och segervissa skepnad. Den kvinna som går förbi fönstret och uppfångar sitt eget väsen bortom individualiteten, hon känner igen sina egna hemliga önskningar, hon speglar sig i ett välbehag i ett fulländat skönt andra jag /…/”
Ur Astarte (1931)
Lindelöw Förlag. Doki. 2016.

Lindelöw, Göteborg 2016. Doki, Stockholm 2016.

Boyes sista roman, Kallocain (1940), är en cynisk skildring av ett framtida samhälle som beskriver 2000-talet som en tid där allting har gått förlorat. Människorna lever i ett kontrollsystem där alla övervakar varandra. Folket har tvingats ner i celler under jorden och vetenskapsmannen Leo Kall uppfinner ett serum som får människorna att berätta om sina inre tankar och känslor. Den blev den kanske mest kända av hennes romaner. Kallocain har kommit i två nyutgåvor bara i år. Både hos Lindelöw, Göteborg samt hos Doki, [Publit]Stockholm.

Hennes engagemang för sociala rättvisor visade sig även genom ett journalistiskt arbete, dels var hon redaktör för den socialistiska tidningen Clarté från 1927 men hon var även med och startade upp tidskriften Spektrum (1931-1932).

”/…/I själva verket är det förvånande, hur hårt vår ursprungliga äventyrslust, både tankens och handlingens, har blivit slagen i bojor, så fort det gäller vår egen inre värld. Den föreställningsvärld vi en gång har format, med de moraliska ideal vi en gång har ställt upp på grundval av den och som dag från dag framstår alltmer bevisligt ouppnåeliga – förefaller oss mer dyrbar i sin drömda orördhet än den gripbara värld, vars möjligheter vi ännu inte anat och knappast vågar ana, av fruktan att uppge den andra, den drömda. Den stora ledstjärnan över vårt liv heter Rädsla, och den har aldrig skapat upptäcksfarare./…/”
Ur ”Dagdrömmeriet som livsåskådning”, Spektrum (1931)
Clarte, 1928: 4-5.

Clarte, 1928: 4-5.

Det finns så klart mycket mer att skriva om Karin Boye, inte bara om hennes litterära gärning utan även om hennes liv som dessvärre blev alltför kort. Men just nu tänker jag mest på hur en rad ur en dikt kan fånga en och återkomma till ens tankar år efter år, och att det är ett tecken på en storhet och att litteraturen, för mig, inte kan jämföras med någon annan konstform. Ibland kan det, som här, vara en rad ur en dikt och för någon annan kan det vara ett litterärt mästerverk på tusen sidor. Men ordens förmåga att fängsla oss är alltid lika fascinerande. Att få jobba här på Enheten för bevarande och nybindning, sittandes mitt ovanför magasin på magasin fyllda av ord skrivna av allt från den välkända mästaren till egenutgivaren är inget annat än en ynnest.

Till sist, när en lång och mörk vinter närmar sig sitt slut och man upptäcker att dagarna börjar bli längre och att solen värmer den gula väggen framför KB:s entré så passar det att avsluta det här blogginlägget med inledningsstrofen i tredje versen av dikten ”Ja visst gör det ont”…

För vad man än ibland kan tro så kommer våren alltid tillbaka!

”Då när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
Faller i ett glitter kvistens droppar”
Från ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” i diksamlingen För trädets skull (1935)

Slutligen vill jag bara tipsa om att KB säljer Jan Landqvist´s fina bokstöd i vår reception (bokstod@jlid.se) och här finns bland flera andra Karin Boye representerad.

För den som är nyfiken så kan man hitta Kallocain på SVT:s Öppet arkiv och så vill jag så klart även tipsa om Karin Boye Sällskapets fina sida. För den som är forskare och sitter på KB så vill jag tipsa om allt fint material som finns att hitta på SMDB. Här finns mycket, allt från att höra Karin Boye själv läsa sina dikter till olika tonsättningar.

Publicerat i Bakom kulisserna, Samlingar | Etiketter , , | Lämna en kommentar

En svensk suffragett

Det är internationella kvinnodagen och på bio går en film om den engelska suffragettrörelsen, Suffragette. Det kan då vara läge att prata om den kamp som bedrevs i Sverige och om en av dess främsta företrädare. Riksorganisation för rörelsen för kvinnlig rösträtt i Sverige hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Den bildades 1902 och upplöstes 1921 när den allmänna rösträtten genomfördes.

En av de drivande rösterna i organisationen tillhörde Elin Wägner som anslöt sig 1909.

250px-Elin_Wägner_och_namninsamlingen_1914

Elin Wägner tillsammans med de 360 000 namnunderskrifterna för kvinnlig rösträtt som LKPRP lyckades samla in i en stor masspetition 1913 för att motbevisa argumentet att kvinnorna själva inte ville ha rösträtt.

 

Wägner var författare och journalist. Hennes debutbok Från det jordiska museet kom ut 1907 och bestod av en samling berättelser som hon fått publicerade i veckotidningen Idun.

1907 blev hon också anställd på Idun och arbetade där till 1916. 1908 kom Norrtullsligan som först gått som följetong i Idun.

I Kungl. bibliotekets magasin har vi förstås alla Elin Wägners böcker. Utgåvorna fram till 1955 har uppställning 59C och tar upp ungefär två och en halv hylla.

WP_20160226_003

Vi har också tidskriften Idun. Det är dålig papperskvalitet i tidskrifter från den här tiden och eftersom det dessutom är stort intresse för att läsa dem så är många av årgångarna i dåligt skick. I vissa fall tyvärr så dåligt att vi inte kommer att ta fram dem om ni skulle vilja titta på dem. Då är det bra att Göteborgs universitet har digitaliserat dem. Idun

WP_20160217_005Under 1908 intervjuade Wägner för Iduns räkning debattören Ellen Key och Signe Bergman som var företrädare för LKPR och dessa möten gjorde att hon började engagera sig i kvinnorättsrörelsen. Hon var aktiv i organisationen, deltog i internationella konferenser och använde även tidningen som plattform för att föra ut budskapet. 1910 kom hennes roman Pennskaftet som handlar om en ung kvinnlig journalist som aktiverar sig i kvinnorörelsen.

Wägner engagerade sig inte bara i rösträttsfrågan utan intresserade sig också för freds- och miljöfrågor. Hon gick skilda vägar med Idun 1916 då den blev allt mer försvarsvänlig och hon alltmer pacifist. 1919 var hon med och grundade Rädda Barnen. Då kom också romanen Den befriade kärleken ut. I den ifrågasätter hon den äktenskapliga tvåsamheten som ideal. Vi har flera upplagor av boken, bland annat en obunden inlaga.

WP_20160217_004WP_20160217_003

Politikern Elisabeth Tamm samlade en grupp engagerade kvinnor omkring sig som kom att kallas för Fogelstadsgruppen efter Tamms gods där de bland annat drev medborgarskola för kvinnor. Wägner blev en del av denna grupp och lät sig övertalas att bli chefredaktör för den tidskrift de startade, Tidevarvet. Hon var också aktiv skribent i tidningen och skrev om kvinnorättsfrågor, fredsarbete och en fråga som kom att bli allt viktigare för henne, nämligen miljö och hur man skulle kunna driva ett miljövänligt jordbruk.

Selma-Lagerlöf-I-1942-211x300Elin Wägner blev en uppskattad författare och en del av det litterära etablissemanget. Hon blev ledamot av Samfundet De Nio 1937. 1942-1943 kom de två delarnas av hennes biografi över Selma Lagerlöf ut och 1944 fick hon själv ta plats i Svenska akademien som andra kvinna efter Lagerlöf.

När man läser texter om och av Wägner idag får man en känsla av att hon var ganska frusterad. Hon tyckte att hon hade svårt att få gehör för sina åsikter och kanske var hon före sin tid i sin kamp för jämlikhet, fred och miljö. Men vi behöver människor som banar väg om vi ska komma framåt. När Elin Wägner dog 1948 hade hon påbörjat en biografi över en av sina egna förebilder, Fredrika Bremer. Den gavs ut postumt 1949. Läs mer om Elin Wägner.

untitled

Elin Wägner har blivit bokstöd i design av Jan Landqvist. Finns att köpa i KB-butiken.

 

Publicerat i Bakom kulisserna, Bevarande, Samlingar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Månadens förstaupplaga: Småtrollen och den stora översvämningen (1945)

Tove Jansson gav ut sin första muminbok Småtrollen och den stora översvämningen 1945 på Söderströms förlag. Samma år kom Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Lennart Hellsings Katten blåser i silverhorn. Dessa verk inledde vad som brukar kallas ”barnbokens andra guldålder” eller den moderna barnbokens genombrott. Den uppfostrande hållningen i barnböckerna trädde nu tillbaka för en mer lust- och lekfull attityd som utgick från barnets perspektiv. I de moderna barnböckerna manifesterade sig detta i både språklig konkretion och fantastik, samt i naivistiska illustrationer med klara färger och förenklade konturer. Andra världskriget hade lämnat människor desillusionerade och trötta på alla absoluta ideologier, läror och auktoriteter. Man satte nu sitt hopp till den nya generationen, och tidens nyskapande barnboksförfattare och konstnärer upphöjde i romantisk anda barnet för dess autenticitet och spontanitet i kontrast till vuxenvärldens konventionalitet och förljugenhet. I förordet till nyutgåvan 1991 berättar också Tove Jansson att Småtrollen och den stora översvämningen kom till som en reaktion på de mörka krigsåren: ”Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med Det var en gång. Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde istället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet.” Från början var också Mumintrollen tänkt att inkluderas i titeln, men förlaget menade att ingen visste vad ett mumintroll var och ändrade det till Småtrollen (ovetande om Mumintrollets kommande genomslagskraft som varumärke).

WP_20160216_007

Småtrollen och den stora översvämningen är muminologins skapelseberättelse”, skriver Boel Westin i Tove Janssonbiografin Ord, bild, liv (2007). Det är här, sent i ”vemodets, förändringens och minnenas månad” augusti, som allt börjar med muminmamman och mumintrollet på väg in i den djupa storskogen (se omslaget!) De letar efter en plats att bygga ett hus på inför vintern. Samtidigt söker de efter muminpappan som har försvunnit iväg med hattifnattarna, de apatiska små vandrarna som aldrig stannar någonstans. Under sin äventyrliga vandring får mamman och mumintrollet följe med Det lilla djuret (kallad Sniff i senare böcker) och en vacker, blåhårig flicka vid namn Tulippa som räddar dem från en läskig dyorm. Färden fortsätter in i en förtrollad godisträdgård full av glassnö, gräs av spunnet socker, limonadbäckar, marsipanstenar och chokladbuskar där de äter så mycket att de får magknip. Därpå far de över ett stormigt hav till ett blommande landskap som översvämmas av ett syndaflodsliknande regn. De stöter på allsköns märkliga figurer: myrlejon, sjötroll, hemuler, marulkar, samt en storkliknande fågel kallad Marabuherren som tar dem alla på sin rygg och i flygande fläng hjälper dem att hitta pappan högst upp i ett träd med en SOS-flagg vajande i vinden. När vattnet sjunker undan kommer de slutligen till den vackraste, lilla dal de någonsin sett, och där mitt på ängen står det hus pappan byggt, ditflutet med översvämningen.

Denna första muminbok skiljer sig en del från de åtta följande muminböckerna. Först och främst är det en tunn liten bok på 48 sidor och de 47 svartvita illustrationerna visar att karaktärerna ännu inte är helt utvecklade. Till exempel har mumintrollen längre och smalare nosar och hattifnattarna har här fötter. Handlingen utspelar sig inte i de senare böckernas skärgårdsmiljö utan i ett okänt, exotiskt landskap. Men temat med familjen som splittras och återförenas, hemlöshet och återkomst går igen i olika versioner i alla efterföljande muminböcker. Likaså presenteras här det mumin-typiska spänningsförhållandet mellan trygghet och skräck, fridfullhet och katastrofer. Bilderna är både vilt expressiva och stillsamt återhållsamma. Genom en blandteknik av laveringar och tuschteckningar skapade Tove Jansson laddade bilder med mörker, skymningar och ljusfenomen. Exempelvis när de hemlösa efter översvämningen sitter på stranden vid eldar och värmer sig och lagar mat. Ett scenario direkt taget från den krigsdrabbade samtiden.

Tove Jansson skrev sin mumindebut i eskapistisk glädje på bara ett par dagar, men i efterhand tycks hon ha betraktat boken som en bagatell: ”Är inte särskilt stolt över den där saken…”, uttrycker hon sig i en intervju i samband med nyutgåvan 1991. Personligen tycker jag att Småtrollen och den stora översvämningen har en naivistisk och drömsk charm över sig som de mer stilistiskt säkra och ”färdiga” muminböckerna saknar.

WP_20160216_001   WP_20160216_003
Förstaupplagan av Småtrollen och den stora översvämningen gjordes i en enkel produktion: fyra ark sammanhäftade med två klamrar. Men omslagsbilden i tvåfärgstryck – grönt och rosarött – får det lilla häftet att skimra. KB:s exemplar ligger dessutom väl förvarat i en färgmässigt matchande grön kassett. Den har signum 289 Ra 1/852 och är således en del av KB:s Svenska raritetssamling. När boken kom ut för första gången gick den närmast obemärkt förbi. Den sålde endast i 219 exemplar de första året, så någon andra upplaga blev det inte. Däremot kom det nyutgåvor 1991 (Sv91 4474) och 2005 (Sv2005 8645). Dessa är inbundna men annars oförändrade faksimiler av förstaupplagan.

Vill du höra Tove Jansson läsa högt ur sina böcker? Svenska Yle Arkivet har samlat en stor mängd unika högläsningar av Tove Jansson som finns att höra på nätet.

Ett annat aktuellt tips för Tove Jansson-fans är Berwaldhallens föreställning Vem ska trösta knyttet? söndag 6 mars 2016 13:00 och 15:00.

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En falsk skorpion

bokskorpion tecknad

Bokskorpionen, Chelifer cencroides, är en anmärkningsvärd liten jägare. Den tillhör ordningen klokrypare och är besläktad med spindeldjuren, vilket förutom spindlar innefattar kvalster och, just precis: skorpioner. Men den är alltså egentligen ingen riktig skorpion, något som det latinska namnet för klokrypare antyder: Psuedoscorpionida, alltså en oäkta ’nära skjuter ingen hare’-variant. Det finns ett antal arter av bokskorpioner i Sverige och desto fler i vida världen. Just detta exempel mäter inte mer än några millimeter.

bokskorion skala

Bokskorpinoner finns både ute och inomhus. De är rovdjur som gärna jagar i skydd av mörkret och gillar fuktiga miljöer. Är tillgången till föda god drar de sig dock inte för att vistas i andra sammanhang. Det är bland annat där som kopplingen till böcker sker. I böcker, särskilt äldre böcker, finns massor av stärkelse och annat gott som boklössen, Liposcelididae, mer än gärna festar loss på. Där bytesdjuren finns hittar man också dem som står högra upp i näringskedjan. Man kan säga att bokskorpionerna bidrar till att begränsa förekomsten skadeinsekter om än i en begränsad skala.

Till skillnad från riktiga skorpioner saknar bokskorpionen den karaktäristiska ”svansen” med tillhörande gifttagg. Men gift har den ändå gott om. Via sina klor kan den utsöndra ett gift som effektivt bedövar eller dödar sina byten beroende på deras storlek. Oss människor påverkar den dock inte. Menbokskorpion bland minatyrböcker visst krävs det mer än ett bra gift för att bli en skicklig jägare. En annan hemlighet sitter i fotarbetet där bokskorpinen briljerar genom sin krabbgång samt förmågan att gå lika snabbt baklänges som framlänges. De tvekar inte för att använda andra djur som transportmedel och kan på så vis snabbt hitta nya jaktmarker.

Spännande, så är det bra om man hittarbokskorpion bland minatyrböcker bokskorpioner i eller nära sin boksamling? Vi brukar kalla bokskorpioner för nyttodjur då de inte ger sig på materialet i våra samlingar utan istället tar hand om nedbrytarna. Men om man upptäcker nyttodjur så kan det betyda att det finns gott om föda, d.v.s. skadeinsekter, vilket såklart är allvarligt. Det finns all anledning att agera genom att undersöka hur djuren rör sig, var de gömmer sig och placera ut fällor. En fälla kan bestå av en papperbit med klistrig yta, gärna med ett ”tak” för att simulera en trygg och mörk miljö.

scorpsFör jämförelsens skull avslutar vi med några äkta skorpioner hämtade ur verket De animalibvs insectis libri septem författad av Ulisse Aldrovandi,  med gravyrer utförda av Andrea Salmincio. Dessa gynnare bör inte påträffas i en boksamling i någon annan form än som bläck tryckt på papper. I vilket fall som helst är de uppseendeväckande varelser. Från små dansanta lusjägare till de större avlägsna ”släktingarna” med gifttagg.

 

(Böckerna som figurerar i bilderna är miniatyrer)

Publicerat i Magasinsfrågor | Etiketter , , , , , , , | 1 kommentar

Hela härligheten i hyllmeter

Vi skriver KB-historia i bloggen och kan för första gången presentera en beståndssiffra för alla samlingar i KB:s magasins- och arkivlokaler – hela härligheten mäter 170 000 hyllmeter eller 17 hyllmil!

Under 2015 utökades de årliga mätningarna i KB. Som vanligt mättes alla växande samlingar så att vi på magasinsplaneringen ska kunna hålla koll på tillväxttakten. Nytt för året var att vi inledde systematiska mätningar även av de samlingar som vanligtvis brukar anges i timmar. För också radio, tv, film och spel har fysiska bärare (skivor, kassetter, band, rullar) som upptar hyllmeter i KB:s magasin.

LokalerSamlingar2015

KB:s bestånd, 17 hyllmil, fördelat på lokaler respektive samlingar. Klicka för större bild.

KB har magasins- och arkivlokaler på fem platser

Garnisonen i Stockholm – pliktleveranser av radio, tv, video, film, fonogram, multimedia samt donationer inom dessa medieområden. 2 hyllmil

Filmarkivet i Grängesberg – filmer från föreningar, företag, kommuner, arkiv, museer och privatpersoner. 0,15 hyllmil

Humlegården i Stockholm – affischer, böcker, dagstidningar, handskrifter, kartor och bilder, musiktryck, specialsamlingar samt vardagstryck. 10,5 hyllmil

Roggebiblioteket i Strängnäs – böcker och specialsamlingar. 0,2 hyllmil

Statens biblioteksdepå i Bålsta, SBD – dagstidningar, mikrofilm, vardagstryck, affischer, kartor, specialsamlingar, tidskriftsdupletter och tryckningar av svenska böcker. 4,2 hyllmil

Samlingarna är uppdelade i följande huvudkategorier

Affischer – 0,6 hyllmil

Audiovisuellt material – 2,2 hyllmil

Böcker och seriella publikationer – 7,4 hyllmil

Dagstidningar – 3,4 hyllmil

Handskrifter – 0,55 hyllmil

Kartor och bilder – 1 hyllmil

Mikrofilm och mikrofiche – 0,75 hyllmil

Musiktryck – 0,02 hyllmil

Vardagstryck – 1,3 hyllmil

Publicerat i Magasinsfrågor | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På date med två gamla godingar — Mitt livs novell och Serie-Starlet.

Bevarandebloggen gör en nostalgitripp till Starletland och flickrummets tidskriftslektyr. Tag mig – håll mig – smek mig – sakta – realism så det förslår. Håll i hatten, var beredd med skämselkudde nu åker vi, tillbaka i tiden.

Mitt livs novell och Serie-Starlet. Yay! Kroppstvivel, tonårsgraviditeter och fortfarande oskuld vid 23. Kärleksgrubblerier och kallblodiga svek à la – ena dagen sa du att du älskade mig, nästa dag hade du gift dig med en annan – problematik. Bitterljuv längtan, trängtan och brustet hjärta död. Att vara kär i fel karl. Rätt karl. Kvinna. 80-tals-frisyrer och brun utan sol. Om att skämmas över födelsemärken, för liten snopp och gud vet allt. Här på Enheten för bevarande och nybindning arbetar vi bland annat med att iordningsställa nya tidskrifter för bindning eller kapsling men minns ibland tidskrifter från svunna tider.Vi som var tonåringar i slutet av 80-talet växte upp med sommarlov på Bert Karlssons Sommarland och svalkade oss med isglassen Pop-up. Vi lät Rubriks kub skruva upp tempot långtråkiga sommarlovsdagar och vi läste Mitt livs novell och Serie-Starlet förstås.

Mitt livs novell, eller Mitt livs novell: gripande berättelser ur det verkliga livet som är den egentliga titeln, innehåller just det som titeln skvallrar om. Läsarnas egna kärleksnoveller och bidrag till frågespalterna ”Fråga doktorn”, ”Fråga Maj Briht” och ”Hjärtespalten” med funderingar som ”Vill han bara ligga med mig?”, ”Finns det bot mot mensvärk?” och ”Går det att älska flera samtidigt?” Maj Briht och doktorn svarar lugnande att vanliga huvudvärkstabletter kan bota mensvärk och att det visst går det att älska både två, tre eller fyra samtidig. Men om han bara vill ligga? Där blir det genast lite knepigare att leverera ett kort och konkret svar. Reklamen i tidskriften slår också an en nostalgisk ton i mig. Numret jag bläddrar i gör reklam för Jane Hellens hårgelé extra hold med följande one-liner: ”Lördag kväll. Frisyren tålde fortkörning (Det gjorde inte polisen)” Novellen efter reklamuppslaget är uppbyggd enligt liknande syntax som hårgeléreklamen: ”Jag klarade mitt livs svåraste kris-men det gjorde inte vår kärlek”. Mitt livs novell gavs ut mellan 1964 och 1998.

 

Mitt livs novell omslag1Nostalgitripp Mitt livs novell 2Mitt livs novell uppslag

Mitt livs novell spalt. Fråga Maj-Brith

 

Mitt livs novell. Hjärtespalten2

 

 

Renodlade tjejtidningen Starlet gavs ut mellan 1966 och 2008. Mellan 1986-1990 gavs även systertidningen Serie-Starlet ut. Läs mer om Starlets historia här. Serie-Starlet innehöll romantiska serier. Med titlar som ” Ofta tänker jag på Elin” eller ”Killen mitt emot”. Varje enskilt nummer innehöll även plocksidor med horoskop, tävlingar och brevvänner. Men även ett idolporträtt och låttext till någon av tidens stora hits.

 

Nostalgitripp- Stralet1  Nostalgitripp Starlet2Serie starlet Trance Dance

Seriestarlet7

Från serien ”Hjälpa för att stjälpa” Serie-Starlet 18 1988. Text: MA Waernquist Bild: Viktor Ramos

Serie-starlet 4

Från serien ”Den knepiga kärleken”. Serie -Starlet 16 1988. Text: B-Å Cras Bild: R. Torrents

 

På KB är det lätt att göra nostalgitrippar.”En gång ska du vara en av dem som levat för längesedan skrev Pär Lagerkvist”. För KB: s böcker gäller snarare en gång ska du vara en av dem som lästes för längesedan. För i magasinet är det just så det är, rad efter rad av böcker som lästes. För längesedan. Vissa förtränger vi. Vissa minns vi och just nu kanske även förvånas över att de ingår i ett nationalbiblioteks samling. Här på bloggen får du ofta stifta bekantskap med de äldre samlingarna och enskilda böcker ur specialsamlingarna. Men faktum är att tidskrifter med unga tjejer som målgrupp är relativt ofta efterfrågade här på KB. En orsak är att KB är ett av de få bibliotek som sparar och tillhandahåller just dessa tidskrifter. En annan är att det faktiskt forskas en hel del på dessa tidskrifter till exempel Vecko Revyn.

Vår tids tjejtidningar heter Solo, Glitter och Julia. Och 80-talsfödda Frida står sig fortfarande men har stark konkurrens av innehåll på nätet till exempel Youtube där dagens tonårstjejer är vana att få exakt vad de vill ha alldeles gratis. Medierna i P1 avslöjar att många fjortonåringar inte ens vet vad Frida är eller köper ett nummer endast för att få prylen som ibland följer med tidskriften . Tidskrifter som Frida måste idag satsa digitalt på poddar, bloggar och Youtube-klipp för att stå sig i konkurrensen.

Så här när blogginlägget börjar närma sig sitt slut slår det mig att ”Historieläsarna” borde vara världens bästa programidé eller för all del, bloggserieidé. På tv har vi sett program som Historieätarna, Retro och nu senast julkalendern Tusen år till julafton i SVT. Lotta Lundgren och Erik Haag vältrar sig i ätande och mat från förr i världen. Men varför finns inget liknande för litteratur? Kläder, skivor, mat och en recap på vad man läste till alla gratinerade ananas-rätter och utsvängda 70-tals mode? För det här med retroläsning är väl sällan något som man inriktar sig på eller diskuterar? I alla fall inte i mina bibliotekariekretsar.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Pliktflöde | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Månadens förstaupplaga: Gullivers resor (1726)

Jonathan Swifts Travels into Several Remote Nations of the World, in Four Parts. By Lemuel Gulliver, First a Surgeon, and then a Captain of Several Ships gavs ut 1726. Utgivaren hette Benjamin Motte och han var mycket nöjd med sin investering. Boken blev en omedelbar framgång och gavs ut i tre olika utgåvor redan första året.

De fyra delarna handlar om fyra olika resor till fantastiska länder. Den första resan, som är den mest kända, går till landet Lilliput där folket är små som teskedar. I de andra delarna reser Gulliver bland annat till ett jätteland och till ett land där folket ser ut som hästar. Boken är skriven som en allegori över sin samtid och är mycket kritisk mot aktuella samhällssystem. Som satir kan den läsas som ren underhållning, av barn kan den läsas som en spännande och rolig äventyrsberättelse, men den har också ett skarpt politiskt budskap.

Då den gavs ut i tre upplagor under samma år är det svårt att avgöra om man har en riktig förstautgåva. Jag förlitar mig här på tidigare bedömare. Den här informationen står på insidan av frampärmen.

WP_20151208_001

Första upplagan, den s.k. A ed., small-paper copy.

Lite letande på antikvariska sidor visar också att det finns andra förstautgåvor med likadant band vilket är ett gott tecken. Band är dock inte ett säkert tecken då man på den här tiden ofta sålde en inlaga och sedan gick köparen iväg till en bokbindare för att få den inbunden. Bandet har mörknat lite med åren så det framgår inte tydligt på bilden hur vackert pressat mönster den har. Den är sliten men med tanke på att den är nästan 300 år gammal får man nog ändå säga att den är i gott skick.

WP_20151124_001

Författarens namn Jonathan Swift framgår inte någonstans i boken utan romankaraktären och romanens berättare presenteras som författaren med ett stiligt författarporträtt.

På titelsidan står handskrivet vad som förmodligen är en ägarmarkering, Charles Smith och ett nummer, N: 26.WP_20151124_002

Boken har ett porträtt på Lemuel Gulliver på titelbladets motsatta sida. Den innehåller också två kartor, inledande kapitelillustrationer och anfanger utförda i träsnitt.

WP_20151208_004

Den bok ni ser här nedan är ett vackert exemplar av den första svenska utgåvan som kom först 1744. Man hade läst boken i Sverige långt tidigare men då främst i fransk översättning. Illustrationerna här är kopparstick och boken är tryckt av Henrich Christopher Merckells enckia. Änkorna i den tidiga boktryckarindustrin skulle vara värda ett eget inlägg så småningom.

WP_20160125_001  WP_20160125_005WP_20160125_007

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Kvinnliga pionjärer på Nationalmuseum – och i nationalbiblioteket

NationalmuseumPå Nationalmuseum, i tillfälliga lokaler i Kulturhuset i Stockholm, pågår just nu en spännande utställning om kvinnliga pionjärer i Sverige under mellankrigstiden. Skynda dit, utställningen pågår till den 14 februari 2016!

20 svenska konstnärer och formgivare är representerade. De första föremålen som möter besökaren är en samling keramisk konst av Tyra Lundgren (1897-1979), en konstnär som även är representerad i KB:s svenska praktsamling, en samling av praktfulla bokband.

TyraLundgrenSnittDetalj

I den svenska praktsamlingen finns en psalmbok, tryckt i Stockholm 1912, illustrerad av Olle Hjortzberg och med Tyra Lundgren som formgivare av band, snitt och försätts. Psalmboken är bunden i brunt blindstämplat skinn – på frampärmen syns Maria och Jesusbarnet, på bakpärmen en ängel. Försättsbladen är dekorerade med en harpaspelande ängel mot en kosmisk bakgrund. Främre försätts är signerat ”TYRA LUNDGREN 1918”. Men det är framför allt den vackra och ovanliga dekoren på snitten som väcker uppmärksamhet. Snitten är förgyllda och cicelerade, det vill säga har inristad dekor. Denna teknik återfinns på många böcker i de äldre boksamlingarna men motivet på denna psalmbok är lite annorlunda; kvinnor med gloria och vingar – änglar. Huvuden och händer är målade i andra färger och accentueras på ett raffinerat sätt på den förgyllda ytan. Bland alla psalmböcker på KB är denna en favorit!

TyraLundgrenFrampärmTyraLundgrenFörsättsTyraLundgrenBakpärmTyraLundgrenToppsnitt

Tyra Lundgrens konst i bilder.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett porrigt tusennätters-epos i ständigt nya skepnader

WP_20160121_019I början av 1700-talet introducerades Tusen och en natt för första gången i Europa genom fransmannen Antoine Gallands översättning Les mille et une nuit: Contes arabes. Detta bombastiska, polyfona och inte minst erotiska verk var helt i linje med barockens överdådiga stil, och rönte stor förtjusning vid solkungens hov. I takt med 1800-talets allt ivrigare studium av de orientaliska språkens litteratur samt romantikens vurm för det exotiskt främmande utkom Tusen och en natt i en rad nya översättningar. Dessa byggde på olika, inbördes rätt avvikande texter. Ty liksom alla mycket gamla sagor kan Tusen och en natt inte hänföras till ett enda, avgränsat verk med en enda, bestämd författare. Sagosamlingen har vuxit fram under hundratals sekel, främst genom muntlig tradering. Den första nedskrivna versionen lär vara den persiska samlingen Hezar efsaneh, ”De tusen nätterna”, som härstammar från Indien. Det karaktäristiska inramningssystemet med den ena berättelsen inuti den andra kommer också från den indiska berättartraditionen. WP_20160121_016Under 800-talet översattes Hezar efsaneh till arabiska och fick titeln Alf Lajlah wa Lajlah, ”Tusen nätter och en natt”, eftersom man i den arabiska föreställningsvärlden helst undviker jämna tal. Händelserna förlades då till den muslimska världens stora städer som Kairo, Bagdad, Damaskus, Jerusalem, Aleppo, Mecka, Shiraz och Samarkand under Abbasidkalifatet 751-1258. Ett flertal historiska personer från denna tid, så till exempel kalifen Harun al-Rasjid, figurerar i flera av sagorna.

Alif Laila, 1880

galland
Les mille et une nuit: Contes arabes, 1726

Trots alla avvikelser i detaljer hålls samlingen samman av en för alla upplagor gemensam ramberättelse. I denna berättas om två kungar som är bröder och som båda bedras av sina hustrur. Sjahriar, den mäktigaste av de två, grips av ett sådant kvinnohat att han befaller sin vesir att varje kväll föra till honom en ung, sexuellt orörd flicka som våldtas för att morgonen därpå avrättas. I staden finns till slut bara vesirens två döttrar kvar. Den äldsta, Sjeherazade, lika klok som vacker, beslutar sig för att omvända kungen och genom sina tusen och en berättelser under tusen och en nätter uppskjuter hon den halshuggning hon annars har att vänta. Under loppet av denna tid föder hon också tre barn som ledsagar henne när hon slutligen ber om nåd. Sjahriar kapitulerar, gifter sig med Sjeherazade och sänder bud efter den andra blodtörstige brodern som gifter sig med Sjeherazedes syster, och i sann sagostil slutar det med att de lever lyckliga i alla sina dagar.

östrup     WP_20160121_005
Tusen och en natt, 1928

Den första översättningen från det arabiska originalet till ett nordiskt språk gjordes av den danske orientalisten Johannes Östrup 1895/96, (i svensk översättning av Torsten Wennström 1924). De erotiska skildringarna är i Östrups version kraftigt nedtonade och flera berättelser har uteslutits ur anständighetssynpunkt. ”Orientens föreställning om ’vad man kan säga’ avviker icke så litet från vår”, som han förklarar det i förordet till sitt sexbandsverk. Gudmund Hentzes psykedeliska illustrationer visar emellertid en barbröstad kvinna på var och varannan sida.

WP_20160121_011 (3)         WP_20160121_001 (3)

Runt sekelskiftet 1900, under barnbokens första guldålder, utkom en mängd adaptationer av Tusen och en natt, anpassade för en barnpublik eller rättare sagt vad vuxna ansåg som lämplig lektyr för ”oskyldiga” små barn. Bröderna Grimm gav ut en välansad version av sagosamlingen 1828 där allt explicit sex var borttaget. Likaså gjorde Anna Wahlenberg ett noga urval och en ytterst barnvänlig bearbetning för Barnbiblioteket Saga, illustrerade av Louis Moe. Sagor, myter och fantastiska berättelser var emellertid även mycket populära bland vuxna under denna tid, vilket resulterade i mer ocensurerade versioner. En ny fransk översättning från den så kallade Kairo-versionen gjordes av fransmannen J.C. Mardrus 1899: Le livre des mille nuits et une nuit, vilken senare låg till grund för Nils Holmbergs svenska översättning publicerad på Tidens förlag 1960, och som Bonnier sedan tryckte upp i Delfinserien 2001. Även i det puritanskt Viktorianska England utkom 1880 en djärvare version av Tusen och en natt gjord av lingvisten och upptäcksresaren Richard Francis Burton: The Book of The Thousand Nights and a Night. Denna version utgick Hjalmar Bergman från i sin översättning 1918. Alltsedan dessa dagar har den klassiska sagosamlingen fortsatt att leva vidare i mer eller mindre förtäckta erotiska versioner och kompletta urval.

Den första versionen av Tusen och natt som jag själv fick höra var en barnanpassad bearbetning av Gunther Groll och Jakob Gunnarsson från 1963. Jämfört med vuxenversionernas omfång på tusentals sidor var detta ett ganska torftigt urval som bara innehöll några av de mest kända sagorna som Anden i flaskan, Sinbad sjöfararen, Ali Baba och de 40 rövarna och Aladdin och den underbara lampan. Jag älskade likväl denna sönderlästa volym med fantasieggande illustrationer av Martin och Ruth Koser Michaëls som min pappa läste högt ur för mig och min syster ett sommarlov. ”Bara lite till”, bad vi honom tills hans röst var skrovlig som sandpapper, fullkomligt omättliga på dessa magiska och mycket mänskliga historier fulla av allsköns lidelsefulla gestalter.

koserTusen och en natt, 1983

Det storartade med Tusen och en natt är just blandningen av fantastiska underverk och vardagliga skildringar av folklivet i Mellanöstern och Nordafrika. Det rör sig förstås om en omdiktning av verkligheten med enorma överdrifter och trotsande mot alla naturlagar i form av mäktiga andeväsen, omätliga rikedomar, undersköna prinsessor och orgier i mat, vin och älskog. Alla medverkande i detta never ending epos är dessutom i varje ögonblick redo att bli fullständigt utom sig av sorg och hat eller hänryckta av lust och glädje. Men tilldragelserna bottnar i ett benhårt klass- och slavsamhälle som till stor del är en realitet än idag. Det bloddrypande våldet skildras i sagans universum som närmast festliga självklarheter som man fatalistiskt har att acceptera som världens gång. Själva ramberättelsen kännetecknas också av denna beredskap inför dödligt våld, sexualitet och galenskap. Men också motstånd inför detsamma personifierat i Sjeherazade, sagoberätterskan som visar på berättelsens kraft. Ur ett genusperspektiv är den gamla sagosamlingen intressant, för även om kvinnorna köps och blir till ”egendom” agerar de i praktiken ovanligt frigjort, i synnerhet när det gäller män de åtrår. Såhär uttrycker sig kalifens älsklingsslavinna Kuat i möte med den unge köpmanssonen i Historien om Ghanem ben-Ayub: ”Nu känner jag tydligt att jag inte kan behärska mig. Min lidelse strömmar över alla bräddar och har blivit outhärdlig, den alldeles förtär mig. O, Ghanem, ta mig, ta mig, annars dör jag!” Ghanem spjärnar emot efter att han fått höra att hon tillhör kalifen och då utbrister Kuat irriterat: ”Ack, min älskade herre, bort med denna gammalmodiga moral! Låt oss njuta den flyktiga vällusten för imorgon är den redan långt borta.”

 

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar