Bellman, dedikationer och en konserverad änka

Det fantastiska med att jobba på ett bibliotek som tagit emot pliktleveranser sedan sextonhundratalet är att här faktiskt finns böcker av svenska författare från sextonhundratalet och framåt. Man kan gå ner i magasinet och plocka fram böcker från Bellmans tid som han kanske själv hållt i. Som sedan kanske lästs av Gustav III. Som definitivt hållts i av Tessin då hans namnteckning finns i många av böckerna. Som till exempel den lilla skriften Evangeliska dödstankar av David von Schveidnits som är översatt till svenska 1757 av Carl Michael Bellman (1740-1795). Den har en fin dedikation till Bellmans mamma Catharina Bellman (1717-1765).

IMG_0384IMG_0385

Samma år gav Bellman ut en annan översättning Underwisning, lämnad af en fader åt sin son, som företar sig en lång resa av Sylvestre Dufour. Denna bok tillägnade han sin farbror Jacob, som var konsul i Cadiz, i förhoppning om att farbrodern skulle bekosta resa och uppehälle åt honom så att han skulle kunna resa utomlands. Förhoppningarna verkar dock inte ha infriats.

IMG_0609   IMG_0610

1758 ger han anonymt ut en dikt med namnet Tankar om flickors ostadighet. Den handlar om hur flickor i överklassen lever sina liv och orsakade en del rabalder. KB:s exemplar av den här skriften har ett i mina ögon mycket vackert band med tillhörande kapsel.

IMG_0622 IMG_0620

Bellman var känd och populär redan under sin samtid. Han var en underhållare och uppträdde ofta på krogar och liknande etablissemang men han var också uppskattad i finare kretsar. Han var hovskald och gynnad av Gustav III. Han hade dock lite svårt att bli publicerad och det kan ha att göra med att han inte stod på så god fot med Johan Henric Kellgren som stod högre i rang vid hovet. 1783 kom i alla fall Bacchi tempel med sånger om medlemmar i den påhittade Bacchi Orden där man för att bli medlem måste ha hittats minst två gånger full i en rännsten. Det är en fin bok med noter och vackra illustrationer.

IMG_0624 IMG_0625

1790 kommer Fredmans epistlar ut. Det är då tjugo år sedan Bellman började skriva på den.

IMG_0633 IMG_0635

Han har nu blivit god vän med Kellgren som skriver ett förord till boken. I gengäld dedicerar Bellman epistel nummer 80 till Kellgren. Året efter följs epistlarna upp av Fredmans sånger.

IMG_0618   IMG_0662

Jag reagerar på mönstret på ryggarna till de här banden. Jag känner igen det då jag intresserat mig för bokbindare Christopher Schneidler och det här är det mönster han använde då han band böcker åt Gustav III. Schneidler dog dock 1787 så han kan inte ha bundit de här banden. I Fredmans sånger står det i en notering att den bundits av Johan Carl Caloander. Vem var då Caloander och hur kommer det sig att han har likadana stämplar som Schneidler? Om det är så att flera olika bokbindare bundit åt Gustav III med likadana stämplar så kan jag ju haft helt fel när jag trott att de andra banden bundits av Schneidler. Jag söker Caloander i litteraturen och det visar sig då att han konserverade Schneidlers änka. Det var en relativ vanlig företeelse på den här tiden att man gifte sig med en änka för att kunna ta över sin företrädares verksamhet. På det viset tog han även över Schneidlers stämplar och kungen kunde fortsätta få böcker med det utseende han var van vid. Caloander tog så småningom över Schneidlers roll både som hovbokbindare och ålderman i bokbindarskrået.

IMG_0629 IMG_0630

Bellman verkar inte ha varit särskilt bra på att hantera pengar. Han drog på sig stora skulder och hade stor del av sitt liv gäldenärer i hälarna.  Hans hälsa var inte heller lysande. Han var förmodligen alkoholist och hade dessutom problem med lungorna.

IMG_0636

Konungens död och minne, på klago-dagen, den 6 junii 1792. Upläst uti Augusti-orden, af C.M.B. Stockholm, tryckt hos Anders Jacobsson Nordström, 1792.

När Gustav III blev skjuten förlorade Bellman en beskyddare och livet blev riktigt svårt för honom. Han hamnade en period på gäldstuga för sin oförmåga att betala sina skulder. Han dog 1795 och lämnade en utblottad änka efter sig. Efterfrågan på att konservera poetänkor var nog inte så stor.

51337745-mZHPn

Bellman har blivit bokstöd i design av Jan Landqvist. Finns att köpa i KB-butiken.

 

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Djävulen sitter i detaljerna – i Hedbergs bokbinderi

Det är de små små detaljerna som gör det. Vi är noggranna här på KB med nationalexemplar och förvärv. Vi täcker inte över texter och bilder med exlibris eller annan märkning.  Vi försöker att bevara originalutformningen så långt det går. Därför är det inte utan glädje och stolthet jag noterar en gammal anvisning från KB till det anrika bokbinderiet Hedbergs.

Hedbergs detaljer detalj

I specialsamlingen Hedbergs bokbinderi som innehåller räkenskaper, brev, böcker, fotoalbum, skisser och inventarier från 1880-1960-talen finns flera bundna volymer med arbetsförteckningar. I arbetsförteckningarna kan man läsa vem som har beställt bokbinderitjänster, liksom vad och när. KB var återkommande kund hos Hedbergs och den 24 februari 1956 beställdes bland annat bokband till två volymer författade av den franska förläggaren Renouard:

Hedbergs detaljer

Renouard, Antoine Augustin, Annales de l’imprimerie des Alde, ou histoire des trois Manuce et de leurs éditions., A Paris, chez Antoine-Augstin Renouard. [De l’impremerie de Crapelet], 1803-1812

”Hel pergament” och ”röd skylt” står det i anvisningarna, och här finns uppmaningen: ”Lossa försiktigt de vid omsl. klistrade sid.. De kan ha text även på baksidan.”.

Hedbergs detaljer 1 2Hedbergs detaljer röd skyltHedbergs detaljer exlibris

 

 

 

 

De två pergamentbanden återfinns i utländska raritetssamlingen, närmare bestämt i den Sohmska samlingen. De har rött titelfält, precis som det sägs i beställningen, och Hedbergs bokbindaretikett på insidan av frampärmen.

Hur var det då med de vid omslagen klistrade sidorna som skulle lossas försiktigt? Nja, de verkar snarast vara makulatur av ett annat tryck och ha använts i bokbinderiprocessen. Men omtanken om dem var sann och riktig!

Hedbergs detaljer text

 

 

 

 

 

 

 

Läs mer om omsorgen om detaljer i ”Gehennas eld åt alla dem som nyttjar kulspiss, snodd och gem”


 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Christopher Schneidler – kunglig bokbindare på Kungliga biblioteket

Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linnaei tid, då var alt lefvande och lustigt, Linnaeus skref, Salvius tryckte, och Tessin köpte. Bjerkander, C.

Citatet är hämtat ur Kerstin Ekmans bok Då var allt levande och lustigt som handlar om Claes Bjerkander (1735-1795). Man skulle efter Salvius tryckte kunna ha lagt till …och Schneidler band. Det här inlägget kommer att handla om Christopher Schneidler (1721-1787) men han kom från en riktig bokbindarfamilj. Innan honom fanns hans pappa Abraham Schneidler och hans farbror Jakob Schneidler och innan dem deras pappa som flyttade in från Tyskland. Bokbinderier på den här tiden var ofta ganska små verksamheter. Det var familjeföretag och om man ville bli bokbindare utan att vara född i en sådan familj var bästa chansen att hitta en bokbindaränka att gifta sig med. Christopher ärvde både sin far och sin farbror så han hade ett bättre utgångsläge än många andra. Det var ett skråyrke och en lång väg till mästarskap. Först fick man gå i lära 3-5 år. Därefter skulle man avlägga ett gesällprov. Gesälltiden var sedan tre år.

Christopher blev mästare 1746 och hans mästarprov var en bibel på tyska som är tryckt 1736. Bandet skänktes tio år senare till kronprinsen, sedermera Gustav III. Bandet är av ljust kalvskinn med rikligt med gulpräglingar. I mitten på fram- och bakpärmen står namnet Jehova med hebreiska bokstäver inuti en sol. Den har titeln Biblia på ryggen. Det här sättet att dekorera på läder med täta guldmönster i geometriskt avgränsade former kallas för gyllenläderstilen. När boken överlämnades till kronprinsen var det med en dedikation.

IMG_0463IMG_0464

IMG_0467IMG_0469

1754 blev Christopher Schneidler hovbokbindare. Hans främsta kund bland kungligheterna var Drottning Lovisa Ulrika även om han också kom att binda en hel del åt Gustav III. Lovisa Ulrika hade ett eget band, som de flesta av hennes böcker bands i, som var av ljust kalvskinn. Ryggen är präglad i guldmönster. Det finns titelinformation på ryggen vilken är präglad i guld mot en röd bakgrund. Det finns också prägling på pärmens kanter, denteller. På framsidan finns Lovisa Ulrikas vapen präglat. IMG_0459

Det var bra för affärerna att vara hovbindare åt kungligheter då det även gav mycket andra affärer. Lovisa Ulrika var en storkund. Hon var intresserad av både kultur och vetenskap och dessutom en samlare så hon ville ha mycket böcker. Många av sina böcker fick hon efter att storköparen Tessin förköpt sig och tvingades sälja av sina samlingar för att betala sina skulder. Hon ville sedan ha dem ombundna i sitt eget band. Att vara kunglig innebär dock inte automatiskt att man är en bra betalare. Riksarkivet har fakturor från Schneidlers bokbinderi till Lovisa Ulrika. En faktura från 1767 på drygt 10.000 riksdaler delbetalades med 3.000.

WP_20160301_053

Kvitto på slutbetalning ser vi inte förrän tre år senare.

WP_20160301_055

Man får hoppas att affärerna som kungaglansen bidrog till gav bättre utdelning. I Ernst Brunners roman Fukta din aska är Bellman en av kunderna. Han har låtit binda in ett dedikationsexemplar som han tänker ge till riksrådet Erik von Stockenström i förhoppning om att få en mecenat.
Bandet var i röd marokäng med rika guldpressningar av Christoffer Schneidler.

Om ljusbrunt kalvskinn var vad som i första hand användes till Lovisa Ulrikas band så verkar det som om röd marokäng, som är getskinn, var det som ofta användes till Gustav III:s böcker. Ett praktband är Sweriges Rikes lag gillad och antagen på riksdagen åhr 1734 tryckt år 1736. Den är av rött getskinn och mönstret består av många små kronor inramade av blomstergirlanger. Tekniken att strö ut småmönster på det här sättet kallas semé. Boken överlämnades till kronprins Gustav på hans sextonårsdag 1762. På baksidan finns mitt på boken en stjärna omgiven av strålar omgivna av kronor. Fler bilder på det här bandet kan ni se på KB:s flickrkonto. 4997597227_f9ab4c5992_z

Alla Schneidlerband jag har sett har haft guldpressningar. Guldarbete innan förgyllningspressen var ett omständligt arbete med ett dyrbart material. Man arbetade med små stämplar och mycket tunt guld och det kunde ta flera dagar att färdigställa en pärm.

Schneidler var gift två gånger och hade sexton barn. Tre av sönerna gick i sin fars fotspår och en av döttrarna gifte sig med en bokbindare.

Källor:

Lindberg, Sten G.: Mästarband : Bokbindarmästareföreningen i Stockholm 350 år

Rudbeck, Johannes: Kristoffer Schneidler : en Stockholmsbokbindare för 150 år sedan

Rudbeck, Johannes: Svenska bokband under nyare tiden : bidrag till svensk bokbinderihistoria. 2, 1718-1809

Silfverstolpe, Gunnar M.: Bokbindare i Stockholm 1630-1930 : festskrift

Publicerat i Bakom kulisserna, Samlingar | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Att gå upp i limningen – i Hedbergs bokbinderi

Att bli utom sig, brista ut, mista självbehärskningen – det är att gå upp i limningen.

LimningenFrampärmVi ser sällan prov på sådant beteende i arbetet med samlingar och bevarande. Böckerna däremot, kan av olika skäl få spatt och tappa det.  I arbetet med uppordningen av Hedbergs bokbinderi, närmare bestämt binderiets referensbibliotek, dök denna intressanta bok upp: Brassington, Historic bindings in the Bodleian Library Oxford, with reproductions of 24 of the finest bindings, fully described.,  London, 1891.

Som synes är boken trasig, limmet har släppt och fyller inte längre sin funktion. Eller som någon har noterat: ”det trådlösa bandet har sedan länge gått upp i limningen”…LimningenLimningenLapp

Historic bindings in the Bodleian Library finns också i KB:s samling av utländska böcker.

Publicerat i Bakom kulisserna, Samlingar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Månadens förstaupplaga: Gösta Berlings saga 1891

Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs debutroman och att den är en svensk litteraturklassiker råder det knappast något tvivel om. Romanen gavs ut för första gången 1891 på Frithiof Hellbergs förlag. Den vackre kvinnokarln som krökar bort sitt jobb som präst. Majorskan på Ekeby, Anna Stjärnhök, Sintram , Marianne Sinclaire, Dovres häxa, björnen på Gurlita klätt och alla dessa slädfärder över snön som glimmar frostig och vit. Ja, sagans karaktärer och miljöer känner vi väl till. Men hur väl känner vi till förstaupplagan, alltså själva boken? Har den slitits i takt med att sagans popularitet växt eller har man nött på andra utgåvor?

Förstaupplagans utformning

Omslaget till förstaupplagan av Gösta Berlings saga är svart. Så enkel i sin utformning för att omsluta en sådan mustig och färgstark berättelse. Men det är som att den blir mer elegant ju mer man tittar på den, och i sagan finns ju också mörka stråk. Så jag förlikar mig ganska snabbt med Göstas första tryckta skepnad.

Förstaupplagan av Gösta Berlings saga är utgiven i två delar, två band. KB har tre exemplar (A-C). Jag tar mig en titt på exemplar A och exemplar C, den sistnämnda är placerad i praktsamlingen tillsammans med exemplar B. Det två första iakttagelserna jag gör är att förstaupplagan inleds med: ”Äntligen stod prästen predikstolen”, och att delarna kostade 3 kronor styck. Om prepositionen har språkvårdarna uppenbarligen tvistat.

Exemplar AGösta Berling förstaupplaga 2016-06-16

I exemplar A har man bundit ihop de båda delarna och volymen är ganska hårt åtgången. Läsningen eller kanske snarare hanteringen av boken har satt spår, det syns att den har lagats flera gånger.

 

 

 

 

Gösta Berlings saga anteckning i förstaupplaganExemplar C

I Praktsamlingens exemplar har, enligt notering i boken, Selma Lagerlöf skrivit namnet Sofie Wester med sirliga bokstäver på frampärmens insida. Plötsligt börjar historiens vingar slå och kännas. Slå upp nyfikenhet men även fascination. Närmare än så kan man nog inte komma en död författare, handstilen är nog den närmaste gränsen. Men vem var Sofie Wester? Noteringen avslöjar vidare att Sofie Wester var värmlänning precis som Selma Lagerlöf och att hon varit på en tillställning hos gruvingenjör Otto Gumaelius där Selma Lagerlöf läst högt ur manuset till Gösta Berlings saga. En litterär afton på en värmlandsgård målas upp för min inre syn. Långa gardineGösta Berlings saga anteckning översiktr och pelargonier i fönstren. Ord som flödar – på värmländska. I Elin Wägners biografi Selma Lagerlöf. Från Mårbacka till Jerusalem får vi snart reda på att Selma Lagerlöf är god vän smed Ottos fru Gundla Gumaelius. De bor på Rocklunda gård i Sörmland dit Selma Lagerlöf reser för att skriva klart Gösta Berlings saga. Hon var där från januari 1891 till sommaren samma år. Men vilken relation Selma Lagerlöf har till Sofie Wester är fortfarande höljt i dunkel. Någon som vet? Berätta, berätta!

Först publicerad i tidskriften Idun

Att Gösta Berlings saga gavs ut för första gången 1891 är bara delvis sant. Men det var då den gavs ut för första gången i sin helhet. Fem kapitel hade tidigare publicerats i tidskriften Idun. Selma Lagerlöf vann nämligen Iduns stora litterära pristävling med dessa kapitel.

Idun1

Idun2

Vackra omslag till andra upplagor av Gösta Berlings saga

Senaste utgåvan av Gösta Berlings saga kom ut nu i vår på Truts förlag. Amandah Andersson har illustrerat omslaget. Kul att jämföra första och senaste upplagan!

Gösta Berling senaste utgåvan1 Gösta Beling senaste utgåvan2

 

 

 

 

 

 

 

Här är några äldre utgåvor. Om illustrationer och omslag till andra utgåvor av Gösta Berlings saga har kollegan Ann-Charlotte Knochenhauer skrivit här.

Gösta Berling blått omslagGösta Berling tredje upplaganGösta Berling omslag landskapGösta Berlings saga är ett mästerverk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sagans platser på riktigt

Vissa av platserna i Gösta Berlings saga har verkliga förlagor. Nedan kan ni bekanta er med några av dem.

Lövdala – Mårbacka (Selma Lagerlöfs hem, numera minnesgård)

Ekeby – Rottneros

Broby – Sunne

Fors – Björkefors herrgård (numera i fotbollstränaren Sven Göran ”Svennis” Erikssons ägo)

Löven – Fryken

Ekeby – Rottneros

Gurlitta klätt – Tossebergsklätten

Svartsjö – Östra Ämtervik.

I Östra Ämtervik finns en hembygdsförening som ger ut tidskriften Östemtingen. Den tar ibland upp lite kuriosa om Selma Lagerlöf och hennes romankaraktärer.

 

Publicerat i Bevarande, Samlingar | Lämna en kommentar

Hedbergs bokbinderi – ett manifest

”…mina kolleger och jag ska göra allt vad vi kan för att skapa ett manifest över namnet Hedberg”

Orden är Uno Willers, riksbibliotekarie år 1969 då Hedbergs bokbinderi förvärvades till KB genom köp av fru Greta Hedberg, dotter till Arvid, en av två bokbindarbröder; Gustaf Hedberg, 1859-1920 och Arvid Hedberg, 1872-1949.

Hedbergs bokbinderi är en specialsamling, en så kallad ÖSK-samling, och har signum 288 He 3.
Den innehåller räkenskaper, brev, böcker, fotoalbum, skisser och inventarier från 1880-talet till 1969 då bokbinderiet upphörde.

Just nu pågår ett bevarande- och uppordningsprojekt i samlingen. I ett första skede rengör, sorterar och kapslar vi papper, böcker och annat material som har med bokbandsproduktion att göra. Vi återkommer snart till det. Under tiden ger vi ett smakprov på de inventarier som medföljde bokbinderiet. Håll till godo!

marmoreringsutrustning

Marmoreringsutrustning

Baltiska

Låda från Baltiska utställningen

ensamstämpel2

Stämpel

guld

Uppsamling av bladguld

mallar

Mallar

skyltdetalj

Skylt

skåpdetalj

Möbel, detalj

stämpellådor

Lådor till stämpelskåp

Stämpeldetalj

Klichéer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lästips om samlingen:

Lindberg, Sten G., Hedberg, Gustaf (Svenskt biografiskt lexikon; artikeln innehåller även uppgifter om Arvid H. samt om bokbinderiets vidare öden fram till KB:s köp.
Lindberg, Sten G., Gustaf Hedberg. (Biblis 1963/64, s. 191-252.)
Åkerström, Sture, Gust. Hedberg hovbokbinderi i Kungl. biblioteket. (Biblis 1971, s. 97-38.).
Åkerström, Sture. Ett apropå till utställningen ”Gust. Hedberg, hofbokbindare, Stockholm”. (Notiser från riksbibliotekarien 1971:3, s. 14-16.)

Publicerat i Bakom kulisserna, Samlingar | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Uppordning av kalligrafen Kerstin Anckers arkiv

Under våren har jag praktiserat på Enheten för handskrifter, kartor och bilder (HKB) och uppordnat Kerstin Anckers personarkiv. Kerstin Anckers (1931-2012) var en av Sveriges främsta kalligrafer med uppdrag för en mängd olika företag, organisationer och institutioner, t.ex. Statsrådsberedningen, FN, SVT, Nobelstiftelsen,  Naturskyddsföreningen, Nationalmuseum och Nordiska rådet. Efter sina studier utomlands – först vid Graphische Lehr- und Versuchsanstalt i Wien och därpå vid Gewerbeschule i Basel – blev hon 1955 Sveriges första kvinnliga förlagsanställda bokformgivare på Bonniers förlag. Hennes roll som pionjär i en mansdominerad bransch underströks vidare 1970 då hon invaldes som en av de första kvinnorna i Stockholms typografiska gille, där hon under sex år verkade som gillets ordförande. Mest känd är Anckers för två mastodontarbeten: textningen av ett drygt hundratal Nobeldiplom mellan 1962-1988, samt utformningen av Skolöverstyrelsens stora handstilsreform, den s.k. SÖ-stilen som infördes i Sveriges grundskolor under 1970-talet. Parallellt med alla uppdrag undervisade Anckers på Konstfack, Beckmans och Ordfront och tog själv initiativ till Skrivskolan, Sveriges enda specialskola för kalligrafi (1987-1995). Sina kunskaper förmedlade hon även via läroböckerna:  En liten skrift över alfabetets historia (1986), den handskrivna Från A till Ö: textning, handstil, kalligrafi (1992) samt 8 Skrifter: det latinska alfabetet genom historien (2001).

I P.S till sin Curriculum vitae skriver Anckers: ”Jag har varit dålig på att fotografiskt dokumentera mina jobb. När de varit klara har de, med Mark Sylwans ord, varit som tomma snäckskal i sanden.” Däremot var hon bra på att spara sina ”snäckskal” och arkivet innehåller följaktligen hundratals originalskisser, rentryck, teckningar, manuskript, brev, tidningsartiklar samt en hel del biografiska texter. KB mottog arkivet som gåva från hennes dotter 2013 enligt Anckers egen önskan.

WP_20160517_042   WP_20160302_018   WP_20160517_011

WP_20160517_028   WP_20160302_019    WP_20160517_003

WP_20160517_006  WP_20160517_008  WP_20160517_033

WP_20160517_037      WP_20160302_004      WP_20160517_040

 WP_20160208_001 (2)        WP_20160517_022

Accessionen av personarkiv på KB sker främst genom donationer och skiljer sig således från de samlingar som förvärvas genom pliktleveranslagen. Handskriftsavdelningens accessioner utgår förvisso från vägledande riktlinjer kring vilka personer som ska representeras – hit hör svenska författare, vetenskapsidkare, konstnärer och kulturpersonligheter – men urvalet sker i stor utsträckning genom kontakter och slumpfaktorer. Materialet i personarkiven är också speciellt, såväl i kraft av sin privata karaktär som i att det kan bestå av allt från vanliga pappershandlingar och tryck till fotografier och föremål. Exempelvis Nelly Sachs samling som bl.a. innehåller en rekonstruktion av hennes lägenhet på Bergsundsstrand. Här finns för övrigt Nelly Sachs Nobeldiplom från 1966 som Anckers har textat.

Kungliga biblioteket

Fotograf: Jens Östman

KB:s drygt 350 enskilda arkiv är ett myller av hemlighetsfulla historier som inte sällan refererar till varandra kors och tvärs. De avspeglar också hur materialet har hanterats av låntagare och personal samt vilka ordningssystem som har varit rådande under olika tider. Idag är proveniensprincipen styrande, vilket innebär att arkivbildaren utgör det begrepp som samlingen registreras och förvaras under. Tidigare delades personarkiven upp i sina ämnesområden, vilket resulterade i uppbrutna arkiv och invecklade sökhänvisningar. När proveniensprincipen blev styrande 1950 fick personarkiven ett eget signum, L och till L-signat fick varje enskilt arkiv en unik sifferkod. Kerstin Anckers arkiv har signum L298.

Uppordningsarbetet
När jag ställdes inför uppgiften att ordna och förteckna Kerstin Anckers arkiv hade jag en viss förkunskap om hennes arbete som kalligraf, men jag visste i princip ingenting om HKB:s arkivordning och praxis. ”Ta en eller flera dagar och bara snudda över materialet”, var min handledares första råd. Det som på ytan tycktes relativt greppbart – 46 grovordnade kapslar (ej inberäknat det material i stormappar och rullar som tillkom senare) – visade sig innehålla en uppsjö av olika sorters dokument, varav det mesta låg lite huller om buller. Mitt syfte stod därmed klart: att översätta Kerstin Anckers ordning till en för forskare logisk, lättillgänglig och begriplig arkivordning. Jag behövde rent konkret sammanföra material som hörde ihop och skapa övergripande, konsekventa kategorier. På samma gång behövde jag analysera vad i samlingen som kunde tänkas vara mest intressant ur ett forskarperspektiv, och göra dessa delar mer sökbara genom detaljinformation i arkivförteckningen. Som utgångspunkt tog jag stöd i ovan nämnda proveniensprincip, att i möjligaste mån ”sortera som arkivbildaren”, samt att alltid tänka på forskaren ifråga om hur arkivet bör struktureras för att det ska bli lätt att hitta materialet och inte minst hitta tillbaka till de olika dokumenten.

Johanna Fries Markiewicz diskuterar i sin masteruppsats Personarkiv på Kungliga biblioteket (2012) hur ordnandet oundvikligen är en subjektiv process som transformerar en oändlig mängd data till en stabiliserad helhet med en början och ett slut. Med Latour som utgångspunkt jämför hon ordnandet med en forskarexpedition: ”Proverna som tas är ett litet antal relevanta särdrag, fältet i sig är fyllt av data. Ett arkiv drunknar också av olika typer av data och man måste, i ordnandet, bestämma vad som är relevant.” Alla arkivarier/bibliotekarier ordnar lite olika, det kan vara allt från att sortera brev kronologiskt eller inte till att lägga fotografier i egna omslag eller alla tillsammans i en kapsel. Men målet är alltid att göra personarkivet sökbart för forskare. För att minska möjligheten till individuella tolkningar och val stämde jag kontinuerligt av med min handledare och kollegorna på HKB. Därtill blev jag anvisad att skapa mina övergripande kategorier utifrån de kontrollerande termer som strukturerar Ediffah, forskningsbibliotekens databas för arkiv- och handskriftssamlingar. De 21 s.k. handlingstyperna – exempelvis brev, biographica, manuskript och ämnesordnade handlingar – samt deras inbördes hierarkiska ordning i arkivförteckningen togs fram för att hitta ett gemensamt ramverk mellan institutionerna. På HKB förhåller man sig likväl pragmatiskt till denna ram, och jag tilläts därmed att skapa handlingstypen ”Skisser” eftersom det inte finns någon handlingstyp som adekvat motsvarar denna kategori. Såväl ”Anteckningar” som ”Teckningar, målningar” hade blivit missvisande. Vid sidan av arkivordningen finns det en självklar bevarandepraxis på HKB som föreskriver att man tar bort gem, plastfickor, tejp och pärmar liksom att man förser allt material med skyddande omslag. Omslag märkta med signum och innehåll kring ett eller flera dokument stabiliserar och särskiljer dem dessutom från andra dokument, vilket underlättar sökprocessen.

WP_20160517_001
Textat av Kerstin Anckers 1953.

Snarare än en forskningsexpedition skulle jag vilja likna uppordnande av ett personarkiv vid att lägga ett tusenbitarspussel där bilden inte är klar och färdig från början utan tonar fram efterhand som bitarna faller på plats. Efter en första inventering av materialet valde jag instinktivt att börja sortera det mest överskådliga i samlingen som var Tryck och Pressklipp. Trycket bestod av monografier och läroböcker som Anckers hade textat/formgivit/författat och dessa ordnade jag kronologiskt. Pressklippen handlade främst om Anckers olika arbeten och dessa sorterade jag såväl kronologiskt som tematiskt. Eftersom de gamla tidningsartiklarna är svåra att få tag på förtecknade jag dessa tämligen noggrant. Det berikande med denna ingång var att jag samtidigt inhämtade mer kunskap om Kerstin Anckers och hennes livsverk. I detta material fick jag dessutom ett gott råd från arkivbildaren själv: ”Varje gång du sätter dig ner för att öva textning kan du tänka på detta indianska talesätt …och jag skall ta god tid på mig, jag har dagen på mig och hela livet framför mig. I brådska och med olust har inga bra bokstäver blivit skapade.” Med andra ord att inte stressa på utan ta det lugnt och systematiskt studera materialet utifrån en växelverkan mellan helhet och detalj. För att inte glömma bort viktiga detaljer och samband förde jag löpande anteckningar under hela arbetsprocessen samt fotodokumenterade framväxten av arkivet. Parallellt med sorteringen och indelningen av materialet i olika handlingstyper skapade jag också en förteckning över allt. Det visade sig vara mycket tidssparande eftersom det går att länka de fullständiga förteckningarna som digitala objekt i Ediffah istället för att skriva in vartenda litet objekt i det hierarkiska trädet.

WP_20160318_005
Biographica-sviten (spärrad t.o.m. år 2044).

Det är hisnande att gå igenom ett personarkiv. Lite som att postumt ”lära känna” en person, och stundom var det nästan lite kusligt att bläddra bland Kerstin Anckers högst privata anteckningar och brev. Som dagbokskrivare själv är det en märklig tanke att donera sina privata papper till en arkivinstitution så att vem som helst kan läsa dem. Samtidigt är det tydligt att personarkiven utgör en viktig källa för forskning genom att de ger perspektiv på det förflutna som sällan ges i myndighetsarkiv och andra officiella källor.

Foto av: Anne Scherman
Det färdiguppordnade kalligrafi-arkivet sjösatt i magasinet.

En av Kerstin Anckers stora drivkrafter var viljan att dela med sig av sin kunskap. I en intervju framhåller hon att kalligrafi eller skönskrift (ordet härstammar från grekiskans kallos=vacker och grafein=skriva) är en konstform som strävar efter att förena ord med form till ett uttryck för personligheten. Jämfört med typografi som enbart kan uppvisa en repetition av tidigare gjort arbete är kalligrafi ”det direkta spåret” av en människas hand. I dessa digitaliserade tider har kalligrafi återigen kommit i ropet, och kurser i kalligrafi ges bl.a. av Folkuniversitetet och ABF. För Anckers var kalligrafi en meditativ sysselsättning som handlar om sinnesnärvaro, total koncentration och rytm. Hon lyssnade gärna på jazz eller shamanmusik såväl som stöd för skrivrytmen som för sinnesstämningens skull. En kalligraf, menade hon, måste ha fri tillgång till kroppens ständigt föränderliga rytm, ty ”kalligrafi skrivs inte från handen. Bokstaven börjar i tårna.”

Nu finns Kerstin Anckers arkiv tillgängligt för forskning. Jag hoppas att hon är nöjd. 

Är du intresserad av uppordningsarbetet på Enheten för bevarande och nybindning? Se:
Björkmans arkiv – bokslut
Böcker vi inte visste fanns
Expressionistisk storm!
Förbättrad förvaring för utländska raritetssamlingen folio
J. Wattrangs samling
Möte med Sockenkataloger 288 So 2
Pappersböcker i specialsamlingarna
Sex, jugend och Johnny Depp — möt en fräck raritet som får ligga

Publicerat i Bakom kulisserna, Samlingar, Typografi | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skäggets historia

Du kan inte gå många meter utan att stöta på någon med skägg i dessa dagar. För den som undrar över skäggets historia så kan KB råda bot.
Per Götreks bidrag till skägghistorien är en tunn broschyr på 24 sidor kallat ”Skägget: dess historia från äldsta till närvarande tid, jemte några ord om skägget, såsom skydds-, helso-, och skönhets-medel”. Den gavs ut 1856 till priset av 20 öre. Skriften bygger på en föreläsning som Götrek höll för Carlskrona bildningssällskap.

01xb

Följande skägghistoria skriver Götrek om:

  • Efter 300 f. Kr. började romarna raka sig med hjälp av glödande nötskal eller med ”en af glödgad arsenik och osläckt kalk beredd salva.”
  • Hos den germanska stammen chatterna vågade ingen ung man raka sig förrän han dödat en fiende.
  • Falska skägg förekommer. 1351 blev det i Spanien förbjudet att ha lösskägg.
  • Skägg ansågs på 1500-talet som en tillgång. ”Sålunda förmäles det, att Guvernören öfver Portugisernas Indiska besittning, Goa, Alfons Albuquerque, vanligen kallad den Portugisiske Mars, då han en gång råkade i penningeförlägenhet, blef hjelpt ur denna genom att hos en bankier pantsätta sitt till hälften afskurna skägg.”
  • I början av 1600-talet blev det modernt i Mellaneuropa att bara ha mustasch. Katoliker och protestanter kallade detta ”nya påfund en djefvulens uppfinning.”
  • I början av franska revolutionen blev polisonger populärt bland revolutionärerna.
  • I England blev det lag 1840 för armén att ha mustasch.

Visste ni att skägg både är bra för hälsan och för utseendet?

  • ”Vi hafva hört omtalas, att personer, som varit nära blifva blinda, hafva af läkare fått det rådet, att låta skägget växa, och derigenom äfven ungdgått den hotade olyckan. Allmänt känt är skäggets inflytande på tänderna, att tandvärk ej sällan infunnit sig, att tänderna lossnat och utfallit efter mustaschers, pipskäggs eller polisongers afrakande.”
  • ”Sällan, om någonsin, finner man en rikt skäggbeprydd man, om icke möjligtvis en alltför öfverdådig drinkare, med finnar i ansigtet, kopparnäsa, ansigstros, karbunklar eller de åkommor å ansigtshuden, hvilka man tror härleda från hemorroiders uppstigande åt hufvudet; ty skägget är en tillförlitlig skyddsvakt emot en dylik inqvartering i dess granskap.”

Götrek (1798-1876) är mest känd för att han 1848 gjorde den första svenska översättningen av Det kommunistiska manifestet. Han skrev flera böcker, en del om kommunism men också om juridik och stenografi. 1824 gav han ut ”Tokroligheter” och ”Skägget” får nog anses höra till hans mer lättsamma produktion. Till vardags var han bokhandlare, lärare och förläggare.

Broschyren finns på hyllsignum 46 Fb (Medicin Kosmetik) i en kapsel fylld med äldre skrifter om skönhet.

09xb

Jag hittar en annons för den i Kalmar dagstidning från december 1876. Inklämd mellan medicinska skrifter som utlovar all möjlig förbättring finns ”Skägget.”

kalmar-1871-12-06

”Bayerskt öl som läkemedel” har ej gått att hitta på KB.

Det är lätt att se ned på och göra sig lustig över ”Skägget”, men jag tycker den avslutande meningen om ökad tolerans är fin:

”Ännu har författaren i minne den tid, då man ansågs såsom en Cyniker, det vill säga, som en om sitt yttre alldeles likgiltig menniska, och då man ej kunde finna tillträde till hyfsadt folks sällskap, om man ej visade sig med slät haka. Vi kunna skatta oss lyckliga, att vi upplefvat förändrade åsigter i detta fall, att vi lefva i en tid, då modet, som med en sådan allmakt regerar verlden, att äfven den visaste oftast måste böja sig under dess spira, icke mera är någon mot mannens styrka förrädisk Delila, utan numera med tolerans och hofsamhet, lemnar dem, som härtutinnan förnuftigt vilja följa naturens anvisning, full frihet att behålla sina skägg.”

Skriften finns förutom på KB också på Göteborgs UB och Blekinge museum.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , | 4 kommentarer

Ferlins dikter i praktfull trippel

Diktaren Nils Ferlin, 1898-1961, är flitigt representerad i KB:s samlingar. I tryckta samlingar såväl som i audiovisuella.

1964 utkom verket Dikter med illustrationer av Sven X-et Erixson. Denna kombination av två konstnärer tycks ha varit särskilt inspirerande för svenska bokbindare. I KB:s svenska praktsamling finns tre olika bokband med Ferlins Dikter som inlaga.

  1. Det första bandet är formgivet av Eva Billow. Hässlers bokbinderi har sedan utfört bandet, ett brunt helskinnband med dekor i guld och flera andra färger. Bandet är från 1969
  2. Några år senare beställde KB ett band av Herbert Lindgren (formgivning, René Desmules och Gilbert Bâlé, utförande). Svart helskinnband med skinnapplikationer i färg. Bandet är utfört 1972-73.
  3. Från 1994 är Marlis Eglis millimeterband i papper med skinnskoningar på pärmens nedre och övre kant. Överdragspappret är tillverkat av återanvänt papper.

Det är spännande att se hur ett och samma verk kan ge så olika konstnärliga tolkningar, se exemplet Selma Lagerlöf och Nils Holgersson. Så är fallet även med Ferlins Dikter. Banden skiljer sig åt i material och dekor. Vi gör en jämförelse mellan de tre banden, börjar från utsidan och går inåt:

Kapsel

Konstnärliga bokband har ofta av bokbindaren försetts med ett skydd av något slag, till exempel kapsel, kassett eller fodral. De tre Ferlin-banden har alla pappersöverdrag, vart och ett i starka färger som tar upp någon färg i dekoren. 3. Egli har en pappersdekor i flera färger.

FerlinBillowKapsel

1. Billow

FerlinLindgrenKapsel

2. Lindgren

FerlinEgliKapsel

3. Egli

 

 

 

 

 

Pärm

Endast i ett fall – 3. Egli, har bandet en enklare dekor än kapseln. Pärmarna med det enfärgade grå papperet och skinnskoningar i svart ger ett elegant intryck. Kontrasten är stor mot de, lika vackra, helskinnbanden. På dessa två band syns en färgstark dekor, i tryck – 1. Billow, respektive skinnmosaik – 2. Lindgren.

FerlinBillowPärm2

1. Billow

FerlinLindgrenPärm

2. Lindgren

FerlinEgliPärm

3. Egli

 

 

 

 

 

Rygg

Alla band har skinnryggar med tryckt dekor. 1. Billow har skinn i olika färger.

FerlinBillowRygg

1. Billow

FerlinLindgrenRygg

2. Lindgren

FerlinEgliRygg

3. Egli

 

 

 

 

 

Försätts

Klassiska pappersförsätts förutom på 2. Lindgren som utmärker sig med vinröda försätts i mocka. Färgkoordineringen med resten av bandet är tydlig.

FerlinBillowSignatur

1. Billow

FerlinLindgrenFörsätts

2. Lindgren

FerlinEgliFörsätts

3. Egli

 

 

 

 

 

Inlaga

Inlagan är identisk sånär som på en signumnotering gjord av KB på 1. Billow som också är något beskuren i överkant.

FärlinBillowInlaga

1. Billow

FerlinLindgrenInlaga

2. Lindgren

FerlinEgliInlaga

3. Egli

 

 

 

 

 

Nils Ferlin kan du betrakta och eventuellt köpa i KB:s reception i form av ett vackert bokstöd. Design: Jan Landqvist (bokstod@jlid.se)

FerlinBokstöd

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar