”Jag förstår inte allt jag skriver, men jag vet att det är sant” – Marguerite Duras


”Ett av de bästa sätten att skydda sig mot rädslan är att inte prata så mycket om den”, säger den franska författaren Marie Darrieussecq i en intervju med SVT dagarna efter attentaten i Paris. Samtidigt betonar hon litteraturens och konstens betydelse för att sätta ord på sorg, förtvivlan och ångest. En annan fransk författare som laborerade med både minnets och glömskans principer var Marguerite Duras.

Marguerite Donnadieu föddes för drygt hundra år sedan, 1914 i franska Indokina, nuvarande Vietnam. Fadern som var matematiklärare dog när hon var fyra år (hon tog senare efternamnet Duras efter den by i sydvästra Frankrike där faderns föräldrahem låg). Modern stannade kvar och försörjde Marguerite och hennes två äldre bröder genom att undervisa i franska och piano-ackompanjera film på biografer. I den biografiska klippboken Anteckningar från kriget (2006) skriver Duras om uppväxtåren: moderns förödande investering i en obrukbar risodling i Kambodja, det traumatiska förhållandet till modern, den äldre broderns brutalitet och den tvetydiga relationen med den rike kinesiske mannen. Upplevelser som ligger till grund för romanerna En fördämning mot Stilla havet (1950), Älskaren (1984) och Älskaren från norra Kina (1991). ”Det enda skälet till att jag skriver ner minnena är min instinkt att gräva. Det är mycket enkelt. Om jag inte skriver ner dem kommer jag undan för undan att glömma dem.” Att skriva ner minnena tycks samtidigt vara det enda sättet att gå vidare och bli fri från en barndom där tystnaden regerade med undantag för förolämpningar, slag och hysteriska skrattanfall. ”Det viktiga var att skämta, eftersom vi helt enkelt inte längre stod ut med att låta bli. Så vi skrattade åt allt, vi förvandlade till och med historien om vår plantage till en oemotståndlig fars.”

WP_20151204_012Marguerite Duras såg som ung flicka en oförglömlig dansföreställning i en halmhydda i den kambodjanska lilla byn Ban Thai. Dansösen eller ”lokhon” gick från by till by och gav sin dans, sin kropp åt alla. ”Hon är fri och smider planer för sitt liv totalt ensam med sig själv. Det ser ut som om hon sträcker sig ut ur sin kropp, plötsligt trött på att (famna) ett så begränsat utrymme, på att inte kunna ta sig längre bort ifrån sig själv.” Bilden av den kambodjanska dansösen skulle kunna vara en bild av författaren själv och alla hennes gestalter. Denna strävan att dansa ut ur sig själv, sin kroppsbur av känslomässig barlast och samhällelig betingning i form av ras, kön och ideologier är ett evigt tema i Duras romanvärld.

Under andra världskriget deporteras hennes make, poeten Robert Antelme till koncentrationslägret Buchenwald. I väntan på livstecken irrar Marguerite Duras omkring på gatorna i Paris (denna o-tid blev senare romanen Smärtan, 1985). När maken återvänder, igenkännbar endast på sina tänder, vårdar hon honom som ett spädbarn. Under ett år lever hon i ett ménage à trois med Robert Antelme och förlagsdirektören Dionys Mascolo, som har funnits vid hennes sida under hela ockupationstiden. Sällsamt skimrande är hennes skildring i Anteckningar från kriget av ett besök i Italien med Robert och Dionys. Hon vet att hon kommer att lämna Robert för att leva med Dionys, vars barn hon väntar, men det är ingen skuldtyngd ångest hon beskriver utan en intensiv livskänsla. ”I den stunden var mitt liv så koncentrerat, så väl avgränsat där det låg nedpressat under solen men ändå kämpande och krävande och pågående, att tanken på döden blev möjlig att acceptera, därför att den var lika orubbligt påtaglig som jag själv.”

Kriget precis som barndomen krävde ett exceptionellt motstånd som endast kunde uppbådas med skrivandet som medel. Hon lärde sig tidigt nödvändigheten i att vägra och göra uppror. Erfarenheten av att ha växt upp i ett strängt reglerat och korrumperat kolonialsamhälle och med galenskapen så nära inpå sig, övade upp en seismografisk känslighet hos henne inför alla sorters maktmissbruk och orättvisor. ”Jag är fortfarande kommunist, fast jag vet att det aldrig blir verklighet”, yttrar Duras i en dokumentär några månader före sin död. Hon kritiserade den stalinistiska kommunismen och uteslöts ur kommunistpartiet 1950. Ett av skälen sägs ha varit att hon levt med två män. I sina texter förenar hon existentialismens betoning av det individuella valet med marxismens tro på en kollektiv befrielse. ”Jaget är politiskt. Opolitiskt är förlusten av jaget. Att förlora sin vrede och sin mildhet. Förlora sitt hat och sin förmåga att älska.” Duras texter är en blandning av våldsamhet och varsamhet; språket ömsom böljar fram i långa mjuka meningar, ömsom står där kort och knivskarpt. Hon skriver om de starkaste och djupaste känslorna, samtidigt som hon aktar sig för ”den totalitära tankens sten”. Tillvarons motsatser tillåts befinna sig sida vid sida och inverterade huller om buller ty – ”det enda sättet att lämna ett tillstånd av skam är att förena sig med det.”

WP_20151201_005Vill du djupdyka ner i Durasvärlden på originalspråket? På KB finns Marguerite Duras samlade verk i Pléiadserien som hemlån: Œuvres complètes I-IIŒuvres complètes III, Œuvres complètes IV. Ett annat tips för intresserade är Pierre Assoulines dokumentär Marguerite Duras århundrade som finns på SVT Play.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Vem var John Baskerville?

Vi tar ju som ni vet inte bara emot pliktexemplar och har hand om bibliotekets samlingar här på Enheten för bevarande och nybindning utan vi håller då och då även visningar för olika grupper. I en visning för en av Stockholms konst och designskolor pratade vi om typografi. Vi bestämde att vi skulle berätta lite om varsin typograf som har haft en historisk betydelse. Mitt val blev John Baskerville. En man från Worcester England, född 28 januari 1706 och död 8 januari 1775.

(c) Birmingham Museums and Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation

(c) Birmingham Museums and Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Många historier berättas om hans liv och inte minst om hans död. Den första jag hörde var att han inte bara var ateist utan han levde även i synd med sin hushållerska. När han dog så kunde han därför inte begravas i vigd jord utan blev begravd balsamerad, stående under en väderkvarn. När väderkvarnen revs så köptes hans döda kropp av en man som sedan visade upp liket mot betalning. Denna historia lät väldigt märklig, om än inte otroligt spännande, och den var framförallt motstridig då jag på andra ställen läser att han var gift. Jag söker vidare och hittar en historia som ska vara den ”sanna” historien om vad som hände John Baskerville efter hans död och den är nästan ändå märkligare.

Att han var ateist verkar klart och han ville och kunde därför inte begravas i vigd jord. Han lät därför bygga ett litet mausoleum i sin trädgård där han sedan begravdes. När hans fru gick bort såldes huset vidare. 1821 skulle den dåvarande ägaren av tomten gräva en kanal och upptäckte då kistan av bly. De väntade ett tag på att någon skulle göra anspråk på kroppen men ingen kom. Då uppstod frågan, vad skulle man göra med Baskervilles kropp?

Man öppnade kistan och där låg han, mycket välbehållen, som balsamerad. Men det luktade inte så bra så den stängdes snart igen. Då han varken velat eller fick ligga på kyrkans mark så återstod problemet. Det beslutades då att kistan skulle ställas i ett förråd och det sägs att man kunde få se den i utbyte mot en peng. Efter 8 år i förrådet så flyttades kistan vidare till en rörmokare vars namn var John Marston. Han lät än en gång öppna kistan för att låta en lokal konstnär teckna av kroppen. Dessvärre innebar kistöppningen denna gång att kroppens skick började försämras då den utsattes för luften och därmed började att lukta än mer än tidigare.

Marston var inte helt bekväm med att ha kistan i sitt hem och tog sedemera kontakt med en bokhandlare som sade att han kunde ta hand om kroppen. Hans familj hade nämligen en familjegrav där det vore en ära om Baskerville kunde få ligga. Under mycket smussel (då kyrkan fortfarande inte tillät ateister att vila i kyrkans mark) lyckades han att ställa in kistan i graven och satte sedan in en notis i tidningen om att Baskerville nu var begravd någon helt annanstans. Men många undrade vad som egentligen hade hänt med kroppen och 1892 tog en man som hette Talbot Baines Reed saken i egna händer och lät öppna familjegraven. Man öppnade kistan än en gång och konstaterade att Baskerville låg i den för att sedan plombera den och stänga graven samt sätta en plakett på utsidan. Den löd:”In these catacombs rest the remains of John Baskerville, the famous Printer”.

1890 så förstördes dock kyrkan. Än en gång så skulle Baskervilles kropp flyttas, och nu flyttade man in kroppen till ett gravvalv under ett kapell och satte upp en ny plakett på väggen. Men även denna kyrka revs och man valde då att sätta igen valvet. Plaketten sitter kvar bakom en vägg och Baskervilles kropp vilar fortfarande där. Efter en lång resa så fick han till slut ro på en plats som inte tillhörde kyrkan.

Baskervilles livsverk

Men vem var han då, denna man? Baskerville stod under sin verksamma livstid i skuggan av den mer kända Caslon. Men han har senare blivit erkänd som en betydelsefull innovatör inom typografin. Han startade sin karriär och kunde bygga upp en förmögenhet, genom sin skicklighet i en speciell lackteknik som kallas ”japanning”. Det var en metod, med ofta svart lack, som var mycket populär under 1700-talet och som användes i Europa för att bearbeta trämöbler så att de skulle efterlikna äldre japanska möbler.

1750 hade han skrapat ihop tillräckligt med pengar för att satsa på tryck och typografi. Han började experimentera med papper, typer och tryck. Då han ville att allt skulle vara perfekt och han inte gått i skola, utan var självlärd, var han inte rädd för att förändra, bryta traditioner, tänka nytt och utveckla. 4 år senare så hade han producerat sitt första egna typsnitt tillsammans med en man som hette John Handy och som kom att arbeta nära honom i 28 år.

Baskerville Vergilius första sida

Baskerville var en perfektionist och utvecklade hela tiden sina tryckmetoder på olika sätt. Ett exempel på detta är bläckfördelningen. Ett annat område som han arbetade med att förnya var pappret och papperskvaliten. Samtida med Baskerville fanns en man från Kent som hette James Whatman och som hade tagit fram en pappersteknik som var unik där de trådar i pappret som brukar ligga parallellt istället var vävda. Resultatet blev ett papper som var mjukare och där trycket inte behövde vara så hårt för att skapa ett jämnt bläcktryck över sidan. Det var Baskerville som sedan kommersialiserade den här typen av papper. Den första kompletta boken tog så lång tid som 7 år att trycka och kom ut 1757. Det var en klassiker av Vergilius, en av de gamla romerska diktarna. Den följdes sedan av ett femtiotal andra klassiker.

Baskerville Horatius 1

Att hans drivkraft inte var pengar och att han satte perfektionismen högt visar anteckningar där man kan läsa vad han tog betalt för sina tjänster. Medan priset för tryck hos en vanlig tryckare i England på den här tiden låg runt 18 shilling per ark så tog han 3 pund och 10 shilling per ark. Det var väldigt mycket pengar på den tiden vilket innebar att det var få som vände sig till honom för hans tjänster. Men att vara nytänkande och innovativ var inte populärt hos de andra tryckarna. Han blev därför utstött och illa omtalad. Det sägs att ingen annan tryckare i England köpte eller använde sig av honom eller hans typsnitt under 150 år. Rykten gjorde till och med gällande att hans tryck kunde skada ögonen om man läste det. Utomlands blev han dock både omtalad och beundrad av bland andra både Fournier och Bodini.

1758 blev han tryckare åt Universitetet i Cambridge. Här kunde han ägna sig åt det som sedan har kallats för hans mästerverk, en Bibel i folio-format helt med hans egen teknik och typsnitt, den utkom 1763. 1775 så importerade en man som hette Henric Fought, kunglig tryckare under Gustav III och från början en av Linnés lärjungar, ett set av Isaac Moore´s kopia av Baskervilles typsnitt. Det sägs att Sverige var det första land utanför England som kom att använda Baskervilles typsnitt.

Baskerville Vergilius text

1909 så kom ”The Baskerville revival” då Stephenson Blake Foundry släppte en limited edition av Baskervilles typsnitt och 1915 så producerade Morris Fuller Benton ett typsnitt som utgick från Fry´s version av typsnittet. Under 1920-talet så tog Bruce Rogers, en amerikansk typograf, Baskervilles typsnitt och arbetade med det under sin tid på Harvard University Press, efter att han upptäckt det i en liten bokhandel i Cambridge.

Baskervilles arbetsmaterial, såsom stämplar och matriser, donerades så småningom till Cambridge University Press 1953.

Baskervilles typsnitt

Han är känd för att vara den som introducerade det moderna typsnittet med fokus på kontraster mellan tunna och breda linjer i texten, tydliga avsmalnade seriffer (den lilla ”klack” som avslutar bokstavsstapeln) samt att han ändrade axeln på de rundade bokstäverna till att bli mer vertikala för att skapa tydlighet, enkelhet och en ren form. Typiskt för honom är stora böcker med stora marginaler, tryckt på ett fint papper och med ett mycket bra tryck. I dag finns mängder av varianter på Baskervilles typsnitt och det är ett typsnitt som oftast används till brödtext. Typsnittet har förändrats mycket från det som Baskerville själv tog fram men genomgående har det känts igen på att stora J har så mycket sväng att det sträcker sig ner under grundlinjen samt bokstaven Q:s kraftiga svans. Ett annat utmärkande drag är att bokstaven C har seriffer både uppe och nere, T har vida armar samt att bokstaven E:s nedre arm är utsträckt.

Baskerville Vergilius text 2

Typsnittets betydelse kan inte nog poängteras. Det finns en undersökning gjord som visar att en läsare är 1.5% mer benägen att hålla med en text som är skriven i Baskervilles typsnitt i jämförelse med 5 andra utvalda typsnitt, där Comic Sans fick sämst resultat. Ett typsnitt kan även inspirera mästerverk då det sägs att Arthur Conan Doyle tog namnet Baskerville till Hound of the Baskervilles från Baskervilles typsnitt då det användes i Strand Magazine där Sherlock Holmes först publicerades som serie mellan åren 1891-93.

Jag avslutar med att konstatera att Baskerville har fångat min uppmärksamhet. Inte hade jag kunnat ana att så mycket kunde dölja sig bakom ett par bokstäver…

 

Vill passa på att tipsa om serien Typo på SR. Här om Baskerville.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/120386?programid=4387#

Publicerat i Bakom kulisserna, Samlingar | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Månadens skadade bok #11

En välskött bok, hanterad med varsamhet och förvarad i rätt miljö, håller för många års användning. Men så går det inte alltid till. I den här serien lyfter vi fram och diskuterar olika skador på böcker, varför de uppstått och vad de innebär. En för varje månad, hämtade ur våra samlingar.

Dålig förvaring

November 2015 – Dålig förvaring del II

Denna gång är månadens skadade bok är inte en bok utan ett helt gäng tunna häften. Ett av de allra vanligaste problemen i bokyllor är att material står uppställt utan adekvat stöd. Till synes stabila bokband kan även de börja luta efter en tid om utrymme finns. Detta anstränger bokens rygg och fals (övergången mellan rygg och pärm) och bör därför undvikas om boken även i fortsättningen ska vara lätt att hantera och inte riskera att ta skada. I det här fallet har vi inga hårda pärmar eller stabila ryggar vilket gör situationen än mer problematisk.

Häftena är alla del av en serie där varje årgång är tänkt att bilda ett bokband. Om man hade möjlighet och råd kunde alltså häftena bindas samman efter eget tycke och smak men så har inte skett med denna svit. Papperet är tunnt och sprött i kanterna, livslängden på ett sådant här häfte med 1800-talets ökända papperskvalité är inte särskilt lång om de inte tas omhand ordentligt. Fler av häftena som stått ytterst i raden och därmed kunnat röra sig mest har helt tappat formen och går nu omöjligt att placera stående igen. Vad som inte syns på bilden är att många av häftena som till synes står rakt också har börjat kränga och sakta faller in i hyllan eftersom den undre delen av häftet viker sig.

Att alltid använda bokstöd är en god idé när luckor uppstår i hyllorna. När många pappershäften ställs upp i följd räcker det tyvärr oftast inte med ett stöd längst ut på raden. Istället bör häftena stöttas upp jämnt, om det är möjligt med fler bokstöd eller genom att använda förvaringslösningar som i sig skänker stabilitet. Exempel på dessa kan variera från boksko, kapsel, dragbandskapsel, boklådor, tidskriftshållare osv. Det viktiga är att lösningen råder bot på problemet utan att skapa nya risker, vilket kan kräva en del eftertanke.


Häftena på bilden finns i  Roggebiblioteket:

Läsning för svenska folket / utgiven av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, Årg. 43-51
Publicerat i Bevarande | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Alice i underlandet fyller 150 år!

Idag, 26 november, är det 150 år sedan Lewis Carroll (en pseudonym för Charles Lutwidge Dodgson) berättelse om Alices äventyr i underlandet trycktes för första gången. Alice´s Adventures in Wonderland som originaltiteln heter är historien om flickan som trillar ner i ett kaninhål och kommer till en värld helt utan ramar eller logik. Få människor har väl vandrat genom livet utan att på något sätt möta henne på vägen. Historien är världskänd och även om man inte läst den själv så vet de flesta vem hon är.

Det många däremot kanske inte vet är att denna första upplaga endast trycktes i 2 000 ex som Carroll var missnöjd med. Han ansåg att tryckkvaliten var undermålig och stoppade därför utgåvan. Denna utgåva såldes senare vidare till Appleton, ett New York-förlag som lät binda in den. Av originalupplagan, på 2 000 exemplar 1865, finns idag endast 23 ex bevarade varav 18 av dessa finns på bibliotek runt om i världen.

Alice´s Adventures in Wonderland trycktes på nytt 1 månad senare, december, och fick därför utgivningsåret 1866, vilket är det årtal som står i den utgåva som till slut nådde marknaden.

“Read the directions and directly you will be directed in the right direction”. //The doorknob

Jag känner dock att mitt minne kring Alice äventyr behöver friskas upp varför jag sätter mig vid min dator för att ta reda på vad som kan finnas i KB:s eget underland, alltså de magasin som finns under oss i Humlegården. Vid en första sökning på Alice i underlandet får jag 55 träffar. Det är allt från berättelsen i sin helhet till klipp och klistra-böcker och Walt Disney. Jag tar reda på signum och går bort till hissen för att åka ner i underjorden och leta fram vad som finns. För i våra magasin finns inte bara den svenska förstaupplagan från 1870 utan även den engelska utgåvan från 1866.

I en av specialsamlingarna, nämligen Dag Hammarskiölds samling, hittar jag ett tummat exemplar av utgåvan från 1866 tillsammans med två lite senare utgåvor på engelska.

Tenniels illustrationer är med sin surrealism lockande och samtidigt ganska otäcka med en avbildande realism. Berättelsen skiljde sig från tidens annars ganska moraliserande sagoberättelser vars syfte oftast var folkuppfostran.

tummat 1866 Alice 1866

Alice´s Adventures in Wonderland, 1866. Illustrationer: John Tenniel.

Att Carroll dessutom valde en flicka som huvudperson var ingen självklarhet även om det fanns vissa strömningar vid den här tiden där man lyfte flickor och pojkar som lika individer med samma förutsättningar. Ett annat sådant samtida exempel är den svenska barntidningen Linnea (1862–76). Alice är brådmogen, aktiv och självständig där hon tar sig fram genom en främmande värld.

“Curiouser and curiouser!” //Alice

Att boken om Alice är mer finurlig och komplex än många tror visade sig så sent som 1991 då två studenter upptäckte att den berömda Tale in tail, dolde fler underfundigheter än man tidigare trott. Berättelsen är formad till musens svans som slingrar sig ner för sidan. När studenterna rätade ut den så kunde de bland annat se att varje strof har formen av en mus, med två korta rader och en längre. Dessutom upptäckte de att han har använt en vers-form som kallas ”tail-rhyme”. Förutom det uppenbara, att han berättar historien (tale) i formen av en svans (tail).

1666

Alice´s Adventures in Wonderland, 1866.

“And what is the use of a book,” thought Alice, ”without pictures or conversation?” //Alice

Värdet av att ha med illustrationer var tydligen något som Carroll var väl medveten om. Man vet idag att illustrationer inte bara gör boken mer attraktiv att läsa för barn, det motiverar till fortsatt läsning samt hjälper till och underlättar att tolka texten. Det är också spännande utifrån ett samtidsperspektiv att se på hur en berättelse visualiseras på olika sätt under olika tider. Här i vår kontext av böckerna om Alice så blir dessutom illustrationerna nästan till tidsmarkörer i en historia där berättelsen för övrigt ligger fast.

I ett annat magasin hittar jag den engelska samlingen som även den innehåller en utgåva av Alice´s Adventures in Wonderland. Här i ett fantastiskt fint band från 1946, designat av Ernst Reichl. Bokens omslagsmönster är framtaget av Leo Manso utifrån Tenniels illustrationer. Boken ingår i serien Rainbow Classic från The world publishing company.

eng. saml 8

Alice´s Adventures in Wonderland, 1946, The world publishing Company.

“Where do you want to go?” was his responce. ”I don’t know” Alice answered. ”Then,” said the cat, ”it doesn’t matter.”

Men jag vet vart jag ska och letar mig vidare i vårt underland och tar mig till magasinet där de svenska utgåvorna står. Den första svenska utgåvan heter Alice´s äfventyr i sagolandet. Den kom ut 1870 och var översatt av Emily Nonnen och med original-illustrationerna av John Tenniel. Då samlingarna på KB med böcker utgivna före 1955 står uppställt i ämnesordning hittar jag direkt en liten guldgruva med flera olika utgåvor. Så det blir några av dessa jag tittar lite närmare på nu. Det är spännande att se hur man varierat bokens titel i de tidiga svenska upplagorna, både sagoland och drömland används för att sedan övergå till underland. Den svenska översättningen av ordet wonderland är så klart svår att finna utan att redan där skapa en tolkning åt läsarens upplevelse.

En utgåva som lockar med sina bilder är Alice´s äventyr i drömlandet utgiven av Bokens Förlag, Västerås 1943, med illustrationer av Marianne Folkjern. Även här är bilderna surrealistiska och lite otäcka. Illustrationerna passar väl in i 40-talets formspråk som inom inredningsdesignen fick namnet Swedish modern vid världsutställningen i New York 1939. En sentida funktionalism där formerna var mjuka och lite böljande.

5

6 7

Alice´s äventyr i drömlandet, 1943, Bokens Förlag. Illustrationer: Marianne Folkjern.

“Imagination is the only weapon in the war against reality.”

Ett annat exempel är Alices äventyr i sagolandet från 1945 i Gösta Knutssons översättning, utgiven av Jan Förlag. Robert Högfeldt står för illustrationerna. Vissa av dem är kolorerade och borta är nu det otäcka, surrealistiska och det på ett sätt vuxna bildspråk som präglat de tidigare utgåvornas illustrationer. Kvar finns istället skämtsamma och humoristiska bilder som blir en tydlig kontrast till det krig som präglat Europa under många år vid det här laget.

2 1

Alices äventyr i sagolandet, 1945, Jan Förlag. Illustrationer: Robert Högfeldt.

“How puzzling all these changes are! I’m never sure what I’m going to be, from one minute to another.”//Alice 

1953 så kommer den 5:e upplagan hos Natur & Kultur ut. Här heter den Alices äventyr i underlandet och bilderna är Arthur Rackhams. Han var en känd brittisk illustratör som bland annat illustrerade barnboken Det susar i säven. I Sverige var 50-talet en period då barnboken och dess berättelser hade en storhetstid. Fram trädde inte bara Astrid Lindgrens Mio min Mio (1954), Karlsson på taket (1955) och Rasmus på luffen (1956) utan även Lennart Hellsing kom ut med sin nonsenslitterära bok Krakel Spektakel (1952) så att leka med det fantasifulla och ologiska låg i tiden. Trots det så har man här valt att illustera hennes resa med Rackhams mystik som snarast bär tankarna till Bauers värld. Detta vid en tid då till och med tidningen Bland tomtar och troll publicerar Einar Norelius troll som en modern motvikt till de traditionella trollen (1950). Alice själv är här en sockersöt prinsesslik flicka som vandrar genom en snarare trolsk värld än den tidigare avbildade något ologiskt abstrakta ”Carrollska” drömvärlden.

3

Alice i underlandet, Natur & Kultur, 1953. Illustrationer: Arthur Rackham

“Yes, that’s it! Said the Hatter with a sigh, it’s always tea time.” //The Hatter

Att berättelsen om Alice dyker upp på nästan varje våningsplan i våra stora magasin och i en mängd olika, och ibland väl lästa och tummade, utgåvor vittnar om en betydelse och en litterär storhet som jag inte var medveten om när jag började skriva det här blogginlägget. Att som Alice befinna sig i en verklighet man inte förstår sig på är både lockande och skrämmande på samma gång, samtidigt som det kanske finns något djupt allmänmänskligt i det som vi alla kan relatera till i vår egen upplevelse av livet. Jag tittar på klockan och inser att det är dags för en kopp te, tar hissen upp från underlandet och ser ut över Humlegården från fönstren på bevarandeenheten.

 

 

Publicerat i Bakom kulisserna, Bevarande, Samlingar | Etiketter , , , , , , , | 1 kommentar

Nils Holgersson still going strong

Idag är det ingen vanlig dag för det är Selma Lagerlöfs födelsedag. Och hör och häpna 157 år sedan hon föddes. Bevarandebloggen bjuder på triss i Nils Holgersson dagen till ära. Här kommer tre väldigt vackra bokband och tre helt olika konstnärliga tolkningar av berättelsen om Nils Holgersson. Håll till godo.

 

Nils Holgersson bokrygg2

Femton flygande gäss – sedda rakt framifrån – breder elegant ut sina vingar över bokryggen. Bandkomposition William Barkell. Anställd på Bonniers och sedermera även på KB. Bandet signerat bokbindare Sven Wiklander.

 Ivor Robinson

Här kommer fler flygande gäss, starkt stiliserade. Bandet som är av svart marokäng med intarsia i naturell och grå oasis är bundet på beställning av KB. Bandkompositionen stod den engelske bokbindaren Ivor Robinson för.

Eva Billow

Här har Eva Billow hämtat sin inspiration från Skåne där den underbara resan tar sin början. Det mossgröna, röda och svarta skinnbandet pryds av svarta och vita applikationer som för tankarna till ett skånskt korsvirkeshus. Bandet är bundet av Åke Hässler.

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är ett resultat av att folkskolan behövde uppdatera sin läroboksarsenal med en ny läsebok. Bruno Liljefors nobbade och John Bauer nobbades i projektet. Selma Lagerlöf tackade tillslut ja till uppdraget med förbehållet:

”Jag får lov att sitta på egen hand och kan bara göra det inspirationen befaller mig. Kommer ej min fantasi i rörelse så jag blir varmt gripen av den sak jag ska skildra skriver jag sämre svenska än någonsin”

Selmas fantasi kom verkligen i rörelse och 1906 -1907 kom Nils Holgersson underbara resa genom Sverige ut i två delar. Den kom att bli en symbol för nya ideal och en ny syn på det svenska språket. Verket är nu översatt till 60 språk och var innan Pippi Långstrump den svenska bok som översatts till flest språk.

Hur Selma Lagerlöf firade sina födelsedagar och huruvida hon firade i glädje och gamman eller ej vet jag ingenting om. Men Selma Lagerlöfs pappa, Löjtnant Lagerlöf däremot, jubilerade med pompa och ståt den 17 augusti varje år. Löjtnantens födelsedag kom att bli en stor festdag i Östra Ämtervik och firades mot fond av mässingorkester och sångarkvartett och tillresta gratulanter förstås. Om pappans födelsedagsfirande i trädgården på Mårbacka berättar Selma Lagerlöf i de självbiografiska böckerna Mårbacka och ett Mårbackabarn.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Filmpremiär: Domino med knubbar

Ämnesindelare, skyltning, knubbar… Det är inte bara böcker som tar plats i bokhyllorna. För att lättare hitta i vissa av samlingarna finns olika typer av skyltning. När bokryggarna smälter ihop med varandra är det väldigt praktiskt att kunna leta efter en tydlig markör för var ett ämne börjar samt att dela in ämnen i underkategorier.

Knubbar i bokhyllaMen när samlingar rör på sig och genomgår förändringar kan man behöva se över hur skyltningen fungerar, och i det här fallet ur ett bevarandeperspektiv försöka lösa vissa problem för att undvika skador och nedbrytning.

Knubbar är en form av ämnesindelare som kommer i flera olika utföranden men många av er känner säkert igen dess ofta lite klossiga form. Just den här knubben är en riktig ulv i fårakläder, förklädd till bok, och återfinns i Rogge-samlingen. På framsnittet, men ibland också på ryggen, har man på denna charlatan-bok fäst en etikett med aktuellt ämne eller helt enkelt skrivit med en vanlig blyertspenna. Det skapar en viss förvirring när knubbarna ställs på olika sätt, vilken färg letar man efter? Idén med knubbar som böcker är helt klart festlig, men i en större samling blir det svårt att skilja på bok och bok-imitation, särskilt när man rör sig bland arkivband.

Knubbar i bokhylla

Just de här bok-knubbarna består av en masonitskiva, klädda i ett okänt rött arkivklot (från eng. cloth) som påminner om rexin. Snyggt gjort, men det finns några baksidor. Både träet och klotet har ett lågt pH (det är alltså surt) vilket kan smitta och starta nedbrytande oxidationsprocesser på intillstående material. Det röda klotet färgar dessutom ibland av sig, vilket får ses som en allvarlig oönskad egenskap. Detta sker när en bok tas fram och ställs tillbaka på sin plats i hyllan och då ibland gnids emot en knubb. På pergamentband och ljusa pappersband kan man se spår efter detta.

Nya skyltar i bokhylla

För att göra det lättare att orientera sig i just denna lite större samling (Roggebiblioteket) och eliminera riskfaktorer sattes ett projekt igång där knubbarna byttes ut mot skyltar gjorda i syrafri kartong. Etiketterna sticker ut en bit från hyllan, främst för att öka synligheten men också för att befinna sig på behörigt avstånd från materialet i hyllan. Visst är skyltarna inte lika stadiga som knubbarna, men i gengäld tar de väldigt mycket mindre plats. De nya skyltarna mäter sammanlagt strax under 1 hyllmeter i bredd. Genom en viss effektivisering finns det nu färre skyltar än vad det tidigare fanns knubbar. Totalt har mer än 800 stycken knubbar rensats ut ur samlingen och ersatts med skyltar. En del av de knubbarna har aldrig burit någon etikett utan har bara fungerat som bokstöd. En bok-knubb är lite drygt 2,5 cm i bredd vilket betyder att minst 20 hyllmeter har frigjorts, utrymme vi hellre använder till ”riktiga” böcker.

Vad kommer hända med låtsasböckerna då? De får klara sig själva ett tag tills vi behovet av välklädda knubbar dyker upp igen. Det går ingen nöd på dem.

 

 

Publicerat i Bevarande, Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Pappersböcker i specialsamlingarna

Pappersböcker i rent bokstavlig mening kan vi prata om när det handlar om Wärmlings provbokssamling. Det är nämligen en samling av provböcker med bokpapper, så kallat överdragspapper, från 20-, 30- och 40-talet. Samlingen består dels av ark i pärmar med Stig Wärmlings egenproducerade papper och dels av provböcker från firmor över hela världen. Pärmarna och en del av provböckerna donerades från Wärmlings dödsbo och senare har det också tillkommit sex kartonger med provböcker från amatörbokbindarföreningen Falsbenet i Nyköping som hade fått material från Wärmling.
bloggbild 1Så här såg det ut på hyllan när det var dags att öppna kartongerna som stått här sedan 1997.
bloggbild 2Provböckerna kommer i många format och utseenden och bakom tråkiga omslag kan man hitta färgsprakande innehåll.
bloggbild 3bloggbild 4
bloggbild 5bloggbild 6
bloggbild 7

Stig Wärmling, 1910-1994, var bokbindare och pappersmarmorerare och gjorde också egna provböcker. De egenhändigt gjorda pärmarna innehåller inte bara prover utan hela ark med marmorerade papper.
bloggbild 8bloggbild 9

Provböckerna räknas och sorteras efter firma om det finns sådan angiven. Pärmarna är sorterade efter namnet på den sortens mönster som finns i pärmen. Sammanlagt finns det 278 provböcker och 48 pärmar med ark.

Mer överdragspapper finns i samlingarna Hedbergs bokbinderi, Börjeson, Bernhard Anderssons bandsamling och Pappersprover. Här hittar du mer information om våra specialsamlingar.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Dårhuset som kreativ frihetsborg? Om galenskap och kvinnliga genier

I år har tre böcker om mentalsjukhuset Beckomberga utkommit: Sara Stridsbergs roman Beckomberga – ode till min familj om 13-åriga Jackie som besöker sin pappa Jimmie Darling på dårhuset, Anna Jörgensdotters romanfantasi Drömmen om Ester om konstnären Ester Henning som levde största delen av sitt liv inlåst på Beckomberga, samt idéhistorikern Karin Johannissons Den sårade divan – om psykets estetik, en närstudie av författaren Agnes von Krusenstjerna (1894-1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885-1948) och poeten Nelly Sachs (1891-1970) som alla tillbringade långa perioder på Beckomberga. Boken bygger på sökande i arkiv och sjukjournaler för att förstå vad som hände ”fallen” Agnes von K, Sigrid H och Nelly S.

ode        WP_20151005_002 (3)

Den kvinnliga galenskapen är tveklöst snävare villkorad än den manliga, konstaterar Johannisson. Samtidigt visar hon utifrån dessa kvinnoöden hur den galna kvinnan kunde använda sin diagnos som spel med olika identiteter och masker under vilka hon kunde skaffa sig ett visst manöverutrymme. Agnes von K ligger i badet och röker, klär sig i queergestalt och klagar över att sköterskorna saknar sex appeal. Nelly S läser beundrarpost och gestaltar sig som en bräcklig, älskvärd drottning iklädd sitt pärlhalsband. Även Sigrid H uppträder som en diva i dyra modeklänningar och hattar, är vasstungad och flirtar skälmskt med de unga underläkarna. Alla tre är skarpa själviakttagare. Men medan både Agnes von K och Nelly S är högproduktiva under sina intagningar kan Sigrid H omöjligt arbeta i sjukhusmiljö, och hon dör i sviterna efter en misslyckad lobotomi 1948. För de andra två är inlåsning på dårhus paradoxalt nog en frihet – bara här kan de leva ut alla mörka känslor. Agnes von K begär frivilligt intagning för att ”vila eller rasa ut”. Nelly S kallar dårhuset ”det gudomliga Beckomberga” och upplever det som sin stora trygghet i livet. Två diktsviter från Beckombergatiden får avgörande betydelse för hennes Nobelpris 1966, och som kavaljer på prisutdelningen tar hon med sig sin läkare.

Dårhusvärlden tillät alltså motmakt och för vissa kunde den fungera som en kreativ frihetsborg. Men psykiskt lidande i sig är knappast revolutionerande och ingen är kreativ under akut psykos eller abstinens. Myten om dåren som ett radikalt geni står likväl fortfarande högt i kurs. Kanske mer än någonsin idag när till och med traditionella frizoner för dårar som kulturlivet kräver smidiga och välanpassade personligheter. Men galenskapen, menar Johannisson, har blivit ett socialt kapital. Alla vill vara ”lite galna”, fast inte mer än att fortfarande räknas som normala.

agnes        skrivmaskin etc     nellys bokhylla

På KB finns personarkiv över Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs. Agnes von Krusenstjernas samling består av brev, manuskript, dagböcker, juridiska handlingar, bouppteckningar och fotografier med mera. Det märkvärdiga med Nelly Sachs samling är att den, utöver efterlämnade papper, även innehåller en rekonstruktion av hennes lägenhet på Bergsundsstrand med allt från hennes bibliotek och möblemang till personliga ägodelar. Arkivet donerades 1971 till KB av Nelly Sachs nära vänner, paret Margaretha och Bengt Holmqvist, vilka enligt testamentariskt förordnande fick ansvaret för författarens kvarlåtenskap.

25 november föreläser litteraturforskaren Daniel Pedersen i hörsalen på KB om Nelly Sachs författarskap – Från blå blommor till svarta rosor. Vill du kika in i Nelly Sachs-rummet? SVT visar inslag från detta speciella rum i programmen: Hemliga Svenska Rum – Kungliga Biblioteket: den underjordiska lägenheten och litteraturprogrammet Babel som i säsongens näst sista avsnitt har intervjuat Karin Johannisson. Ytterligare tips för intresserade är Aris Fioretes bildbiografi Flykt och förvandling: Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm.

 

Publicerat i Pliktflöde | Etiketter , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Det mysigaste magasinsrummet

Som bibliotekarie på enheten för bevarande och nybindning har du främst ärenden ner till magasinen där alla nya nationalexemplar i form av böcker, tidskrifter och broschyrer ställs upp efter att de antingen kapslats, inbundits eller hanterats som förlagsband (färdiginbundna böcker från förlag). Härnere tätpackar vi dessutom böckerna för att bereda plats för kommande års pliktskördar (mer om tätpackning i ett senare inlägg). Stundom arbetar vi även intensivt med uppordning av de äldre samlingarna, och häromveckan fick jag för ovanlighetens skull hämta upp en abonnerad bok – Charlotte Brontës Jane Eyre – från den Svenska samlingen 1830-1955. Det slog mig då att jag har funnit mitt favoritrum i KB:s underjordiska magasin! En stor del av detta rum består av skönlitteratur, som i överensstämmelse med dåtidens färgkoordinerade bokbandsordning, lyser upp rummet med röda vackra bokband. Böckerna är grupperade ämnesvis efter KB:s eget klassifikationssystem Sisch. Fördelen med ämnesindelad uppställning är överblicken och att det är lätt att hitta böcker inom ett visst ämne. Men eftersom KB:s låntagare inte själva kan botanisera fritt bland hyllorna som på folkbiblioteken är likväl dagens nummerordning att föredra för en snabb framtagning.

WP_20151027_006          WP_20151027_001

Till skillnad mot de nyare samlingarnas förvaring i stängda, eldrivna hyllsystem är de äldre samlingarna uppställda på öppna, fasta hyllor. Men det som framför allt slår emot en i de äldre bokrummen är den distinkta doften av gamla böcker. Det luktar syrligt och lite dammigt sött – med en antydan av gräs och vanilj påstår de riktiga bokprovarna. Forskare vid University College London förklarar lukten med de flyktiga organiska ämnen (VOC) som frigörs när äldre bokpapper bryts ner. Utifrån doftanalys kan forskarna bestämma hur gammal en bok är samt hitta metoder att konservera papperet innan det har brutits ner helt. Särskilt känsligt är papper som innehåller trätjära och träfibrer. Vid sidan om bevarandeaspekten är denna omisskännliga doft tydligen så uppskattad att det till och med gjorts en parfym med namnet In the library för den som vill gå runt och lukta gammal biblioteksbok.

WP_20151029_015
Hösten 1992 började KB spränga för de två 150 meter långa bergrummen, fyrtio meter under marknivån och trettio meter under grundvattennivån. Tre år senare var Bokmagasin 1 och 2 färdiga och böckerna samt övrigt material inflyttade. Magasinen är ungefär i storlek som två Finlandsfärjor.

Publicerat i Bakom kulisserna | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Månadens skadade bok #10

En välskött bok, hanterad med varsamhet och förvarad i rätt miljö, håller för många års användning. Men så går det inte alltid till. I den här serien lyfter vi fram och diskuterar olika skador på böcker, varför de uppstått och vad de innebär. En för varje månad, hämtade ur våra samlingar.

Revor bok

Oktober 2015 – Revor och repor

Släckta lampor och ungefär 19 grader celsius. Den relativa luftfuktigheten balanserar stadigt kring 50%. Ljudet absorberas av den stora mängden papper. Tiden tycks stå still i magasinen. En hel del material klarar sig i den här miljön lite bättre undan tidens tand. Den där tanden kommer vi inte riktigt helt undan men vi gör såklart vårt yttersta för att bevara allt material för framtiden. Men vad ska man tro när man ser rivmärken längs pärmen på ett skinnband? Har vi ett monster i våra samlingar? Förvisso huserar den onde i Djävulsbibeln, Codex Gigas. Man kan också bekanta sig med en kakodemon i Vlyssis Aldrovandi patricii Bononiensis Monstrorvm historia. Mänger av oknytt och diverse bestar döljer sig i samlingarna. Vem är den skyldige?

Revor och repor på böcker finns det gott om och i synnerhet på äldre skinnband. Många av reporna är så små att man inte tänker på dem, de uppfattas snarare som en del av bandets totala slitage. Sedan händer det att man stöter på revor som inte alls smälter in. Här har något ytterligare skett än att boken skjutsats fram och tillbaka över ett bord. Dessa revor har inte sällan uppstått i bokhyllan vid framtagning. I tätt packade hyllor gnids böckerna mot varandra, en ojämnhet på det intill stående pergamentbandet kan karva ett litet spår i ett mjukt skinnband. Men nu handlade det ju om extra stora revor, demoner och allt som hör till, eller?

Nej, vi får nog lägga vidskepligheten åt sidan. Större spår och märken i böcker uppkommer ofta när någon av grannböckerna har spännen av metall monterade på pärmarna. Även hörnbeslag i metall kan vara väldigt vassa. Beroende på hur hyllan är utformad kan också den ha åsamkat skadan om boken ifråga stått placerad längst ut på ett hyllplan. Att ta fram ett skinnband, eller andra band i känsliga material, kan alltså vara ganska knepigt och särskilt när de också är lite tyngre. Försiktighet och tålamod hjälper en bit på vägen. För i övrigt behöver bokband med spännen och/eller metallutsmyckningar lite mer luft runtomkring sig. Ett skyddande hölje i form av en boksko eller kapsel eliminerar risken vid hantering.


Boken på bilden finns i Roggebiblioteket och i Libris:

Sverikes rikes lagh-böker, som äre, landz lagh, stadz lagh, Vplandz lagh… , Meurer, Stockholm 1666

 

Publicerat i Bevarande | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar