Ett fågelperspektiv på bokstäverna

Våren är på ingång, i alla fall intalar vi oss det så här års när det snöar och töar om vartannat. Men det är inte enbart något vi säger till oss för att klara av minusgraderna, nej, dagarna blir faktiskt ljusare. Det dröjer inte så länge innan tranorna kan börja räknas vid Hornborgasjön, och därefter står det inte på förrän vi (om vi har tur) väcks av strålande sol och fågelkvitter. Det gäller bara att stå ut fram till dess, men kanske kan lite inomhus-fågelskådning hjälpa till att fördriva tiden medan vi väntar.

Vi har plockat fram ett nästan komplett alfabet av anfanger, dekorerade/figurativa bokstäver tryckta med träsnitt, de allra flesta hämtade ur Erasmus Epistolæ ad diversos… (Basel, 1521), men även ett E (med den lilla fågeln) från J. Flavius Antiquitatum Judiacarum libri XX (Köln, 1524). Träsnitten ser ut att kunna delas in i två olika serier, dock är det oklart vem eller vilka som har snidat dem.

Den uppmärksamme noterar snabbt att bokstäverna F, J, K, O, P, U, W, X, Y och Z saknas. När det gäller J, K och W skulle det kunna hända att de inte ingår i dessa serier eftersom de är överflödiga i latinska texter, men de andra däremot finns med all säkerhet någonstans därute i det fria.

 

 

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bantings kur mot korpulens

Du har längtat och väntat – äntligen är fettisdagen här! Fritt fram att avnjuta en semla. Då dammar KB olägligt nog av en gammal skrift om William Banting, bantningsdieternas fader. 

Problemet med att äta rätt och nyttigt brottas vi ständigt med och dieterna och dess profeter kommer och går. Låt oss gå tillbaka till rötterna och den engelske begravningsentreprenör som satte ett namn på vår strävan att krympa i omfång. Nuförtiden säger man kanske inte att man bantar utan det mer klädsamma ”komma i form”.

William Banting (1796-1878) hade länge försökt gå ned i vikt i takt med att hälsan sviktade. Han hade prövat alltifrån mindre matportioner till motion, men allt var förgäves. Först då läkaren William Harvey tog emot honom vände det. Harveys kostråd ledde till att han under ett år gick ner från 92 till 71 kilo. 1863 publicerade han broschyren ”Letter on Corpulence Adressed to the Public (fulltext)” där han beskrev sin förvandling. Banting-kuren blev omtalad och populär och i Sverige skrev läkaren Edward Edholm en skrift kallad ”Bantings kur mot korpulens” som Norstedts gav ut 1866. Det är denna skrift vi här presenterar.

Vad åt då Banting? Så här såg hans matsedel ut, direkt ur Edholms bok:

  • Frukost: 8-10 lod kött af oxe eller får, njure, kallt kött af hvad slag som helst, (med undantag af fläsk), stekt fisk, en stor kopp thé utan socker eller grädde, 2 lod skorpor eller rostadt bröd.
  • Middag: 10-12 lod fisk (med undantag af lax) kött (som ej är för fett) grönsaker af alla slag (med undantag af potatis, palsternackor, rofvor och morötter) fågel eller villebråd, fruktkompott (ej mycket sockrad); till maten ett par lod rostadt bröd; till dryck 2-3 glas godt Bordeaux eller Bourgogne, Sherry eller Madeira. Portvin, Champagne, Porter och Öl ej tillåtne.
  • På eftermiddagen, om han så önskade, 4-6 lod frukt, ett par skorpor och en kopp té, på samma sätt som på morgonen.
  • Aftonmål: 6-8 lod kött eller fisk (som till middagen) och 1 ä 2 glas rödt vin.

Kostdoktorn har tittat på dieten med nutida ögon och kallar den för en lågkolhydratkost med ganska mycket fett (och alkohol). Översatt skulle 8-10 lod vara mellan 120-150 gram kött, fisk eller bacon. Den röda tråden är undvikandet av kolhydratrika produkter.

Edholm går mycket noga igenom både kropp och näringslära och varför den Bantingska kuren fungerar. Här tappar han bort mig, men den som kan sin näringslära hänger nog med då Edholm diskuterar respirationsmedel och plastiska näringsmedel. Jag noterar att han nämner att på landsbygden äter man mycket potatis, bröd, gröt, smör och mjölk och ändå ”höra Bantingsfigurerna bland denna befolkning till sällsyntheterna.” Skriften stryker dock under att det är vad man äter som betyder mest. Bantings motionerande motverkades av att han åt fel och hade genetiken emot sig.

Boken har med tre svenska exempel på bantare inklusive författaren själv. Edholm rekommenderar den Bantingska kuren på följande vis:

Min öfvertygelse är, att man kan äta hvad som heldst och huru mycket som heldst, om man endast afhåller sig från de ofta upprepade ämnena mjölk, smör, mjukt bröd, potatis och andra rotfrukter, sötsaker, mjölkrätter, oljeämnen, punsch och bier och jag tror att hvar och en som lider af fettma med trygghet kan begagna en sådan regime.

Denna skrift har KB digitaliserat, du kan ladda ned den och bilda dig en egen uppfattning. Det är märkligt att läsa en 151 år gammal skrift som handlar om något så bekant men uttrycker sig på ett så annorlunda sätt. Här är Edholms beskrivning av hans bantande:

Otaliga gånger varnades jag af vänner och bekanta, ja till och med läkare att afbryta densamma, man berättade historier om en mängd personer, som blifvit förstörda deraf, men jag lät icke afskräcka mig, då mitt sunda förnuft sade mig att det omöjligen kunde vara skadligt att afhålla mig från en del ämnen, som många personer aldrig förtära; huru många finnas icke, som aldrig äta bröd, andra tåla ej smör, åtskilliga finnas som icke äta potatis och andra, som aldrig smaka sötsaker och ändå må de väl. Jag fortfor emedlertid med min kur och gör det ännu och prisar den dag då jag började därmed.

Nere i magasinen hittade jag andra broschyrer från samma era som inte är digitaliserade.

Doktor Wilhelms Ebsteins ”Om korpulens och dess behandling enligt fysiologiska lagar” (1883).

Franz Otto Händels ”Att förekomma och bota besvärande fetma äfvensom överdrifven magerhet, efter fysiologiska, kemiska, dietetiska och medicinska föreskrifter; jemte tobakens inflytande på feta och magra” (1851).

Professor Niemeyers ”Nya botemedlet mot fetma enligt det såkallade Bantingssystemet” (1866).

Och slutligen Leon de la Panouses ”Anvisning att förekomma och bota fetma” (1845).

För den som vill ”banta på KB”, eller bara fördjupa sig i ämnet, saknas inte litteratur!

Kanske har du tappat lusten att äta den där semlan. (Vi har tidigare skrivit om kung Adolf Fredriks sista måltid i En tisdag till semlans ära.) Eller så tänker du att om man inte heter Ture Sventon så är fettisdagen bara en gång om året. Och att semlan kan ersätta all den alkohol William Banting drack varje dag.

PS.
KB har tjänsten eBooks on demand (EOD) som är ett europeiskt samarbete. Dessa digitaliseringar, och andra som KB har gjort, hittar du på sidan http://www.kb.se/samlingarna/Digitaliserat/

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kungliga ägare

Inspirerad av Emils inlägg om bokägarmärkning tänkte jag att jag skulle skriva några ord om pärmexlibris och mer specifikt kungliga sådana. Eftersom vi befinner oss på Kungliga biblioteket finns det många böcker här som tillhört kungligheter.

Ett pärmexlibris är ett bokägarmärke som stämplas direkt på pärmen. Man kan göra det genom att använda en större stämpel som är särskilt graverad för detta ändamål eller så sätter man ihop flera mindre pärmstämplar som monogram och initialer som ställs ihop med kronor och dylikt.

Mitt första exempel är en riktigt maffig exlibrisstämpel tillhörande en drottning, Lovisa Ulrica. Lovisa Ulrica var bildad och hade många intressen både inom vetenskap och de sköna konsterna så hon hade ett omfångsrikt bibliotek. Detta exlibris som på håll mest ser ut som en stor guldblaffa visar sig vid en närmare titt vara full av detaljer. Här finns både det svenska och det preussiska riksvapnet omgivna av ordnar och stjärnor. Sköldhållare är på ena sidan ett lejon med krona och på den andra en lättklädd vilde. Högst upp på stämpeln ser vi en kunglig krona.
Bokbindaren till det här bandet är Christopher Schneidler och det vet vi eftersom boken ifråga är med på en faktura från Schneidler till drottningen. Därför vet vi också att bandet är från 1765. Både bokbindare och året då bandet gjordes är annars ofta svåra att fastställa då det var först en bit in på artonhundratalet som det blev vanligt att bokbindaren signerade sina verk.

Fredmans sånger av Carl Michael Bellman

Lovisa Ulrikas son Gustav III verkar också ha varit bokälskare. Det finns åtminstone en hel del böcker med hans bokägarmärken på KB. Det här ett exempel på ett sammansatt exlibris bestående av en pärmstämpel i form av ett krönt spegelmonogram, två motställda G, under en kunglig krona. Den är omgiven av tre kronor. Det är lite oklart vem som har bundit det här bandet innehållande Fredmans sånger, men tack vare pärmexlibriset vet vi i alla fall vem det gjordes för. Då boken kom 1791 och Gustav III dog 1792 vet vi också ungefär när den bands.

En pråligare bok kräver ett pråligare pärmexlibris som på denna Suecia Antiqua. Mitt på frampärmen finns Gustaf III:s pärmexlibris. Det är även här ett spegelmonogram med två motställda G, fast de här är större och utsirade och mönstrade med små kronor. Det är en ståtlig kunglig krona på toppen och siffrorna III i mitten av monogrammet. Exlibriset är omgärdat av ett fyrkantigt fält med kronsemé.
Semé innebär att ett emblem strös ut över en avgränsad yta. Ett kronsemé som i det här fallet innebär att man strör ut kronor över ytan. Även i det här fallet är det lite osäkert vem som är bokbindare. Bandet har attribuerats, tillskrivits, både Christopher Schneidler och Fredrik Wilhelm Statlander.

Lexicon latino-svecanum av Jacob Axel Lindblom

Jag har påpekat att monogrammen har kungliga kronor på toppen och det är ju en meningslös uppgift om det inte finns något annat än just kungliga kronor. De kungliga kronorna är reserverade för dem i kungafamiljen som är krönta, dvs kungarna och drottningarna. De övriga får nöja sig med en furstlig krona. Man ser skillnad på dessa kronor genom att de kungliga är stängda medan de furstliga har taggarna uppåt. Här ser vi ett exlibris som består av ett monogram som är sammanställt av G och A för Gustav Adolf, över dem finns en furstlig krona. Den är omgiven av tre kronor. Att kronan inte är kunglig tyder på att boken bundits innan han blev krönt. Boken är tryckt 1790 och Gustav IV Adolf blev kung 1792. Kronans utseende kan alltså hjälpa oss att tidsbestämma bandet. Det finns en dedikation i boken från tryckaren till kronprinsen vilket skulle kunna innebära att bandet är från samma år som trycket och gjorts för att vara en ståndsmässig present. Bandet attribueras Fredrik Wilhelm Statlander.

Predikningar och skrifte-tal av Carl Gustaf Ekmanson

Den här ägarstämpeln förvånar mig lite. Det är Gustaf IV Adolfs monogram, sammanställda G och A under kunglig krona. Det är inte klart om det är en hel pärmexlibrisstämpel eller om kronan är lös. Det är en diskret ganska liten och blindpressad stämpel på ett i övrigt rikt dekorerat band med mycket förgyllning. Det känns lite okungligt att vara så diskret. Bandet attribueras Hans Christopher Richter.

 

 

 

 

Det här ryggexlibriset är dock lite tjusigare. De sitter på Gustav III samlade verk som ägdes av Gustav IV. G och A sammansatta med IV mellan sig under en kunglig krona. Banden attribueras Johan Carl Caloander.

 

 

Avslutningsvis har vi två band som tillhört Karl XIII. Mitt på frampärmen på det här bandet finns ett spegelmonogram med två C krönta av en furstlig krona och omgivna av tre kronor. Gjord för Karl innan han blev den XIII. Ovanför det personliga exlibriset finns ett biblioteksexlibris för Rosersbergs bibliothek. Bandet attribueras Johan Carl Caloander.

 

 

Här har Karl blivit kung så här finns ett spegelmonogram som består av två mönstrade motställda C med XIII i mitten under kunglig krona. Bandet attribueras Fredrik Wilhelm Statlander.

Tycker ni det är spännande med pärmexlibris rekommenderas Svenska kungliga och furstliga bokägaremärken inklusive dedikations- och donationsexlibris  av Arthur Sjögren.

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Mitt hjärta vart tog du vägen?

Stort som en knuten näve. Vikt cirka 300 gram. Blodrött. Sammetslent.

Bland de tusentals böcker som varje år inkommer till Kungliga biblioteket genom pliktleverans, inköp eller antikvariskt förvärv, finns det några som berör mer än andra. När Alla hjärtans dag inleds med ett oväntat möte – med en 300 år gammal bok ämnad att tjusa och förföra – vem kan då undgå att bli kär?

Bokbandet är kärleksfullt och sensuellt – i mjuk och len och välbevarad dräkt – ett blodrött sammetsband med ciselerat guldsnitt dekorerat med blommor målade i lysande rött, grönt och brunt. Det är försett med hörnbeslag i metall och har två kompletta spännen. Kapitälbandet av tråd är grönt och gult. Måtten är nätta: 115 x 73 x 46 mm. Vikten är 294 gram. Enligt namnteckningar på eftersättsbladet har boken tillhört Cathrina Josepha Franc. 1749 och C. von Stockenström 1848.

Inlagan är mer stram och svårflirtad: Förtsch, Andeligh watukälla, ther vthaff sig hwart och itt christtroget hierta vthi margahanda anfechtning; köld och heeta wederqweckia och vpfriska må: förswenskad aff Haquino Ausio, med boktryckiarens H. K. bekostnat. Och nu å nyo öfwersedd, sampt medh tröst-språk, lärosånger, böner, rijm, bönesuckar och skrifftermåhls-articklar förmehrad. Jämpte tilökning aff en fulkomligh psalm-book, såsom och evangelier och epistler öfwer heela åhret. 1683.

Det röda bokhjärtat kommer att placeras i den svenska praktsamlingen.

Läs mer om psalmböcker i KB:s samlingar.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mätningar i tid och rum – nyckeltal och prognoser i Humlegårdens magasin

Rapport om de beräkningar som ligger till grund för den långsiktiga magasinsplaneringen på KB. Prognosen är god – med nuvarande tillväxttakt av samlingar beräknas utrymmet i Humlegårdens magasin räcka till år 2050.

Årliga mätningar

2016 var året då alla samlingar följde sin förväntade tillväxtkurva vid de årliga mätningarna i KB:s magasin. Några exempel: Musiktryck – plus en hyllmeter, Utländska böcker – plus 89 hyllmeter, Disketter – ingen tillväxt.

Summan av kardemumman är 17,3 hyllmil fördelade på fem magasinslokaler i Bålsta, Grängesberg, Stockholm och Strängnäs. Den uppmärksamma läsaren noterar att denna siffra endast är marginellt högre än förra årets. De växande samlingarna ökade som beräknat med en dryg hyllkilometer men den totala siffran påverkades förra året av gallring av material som inte är leveranspliktigt och omdisponering av hyllor till en mer effektiv förvaring.

De 20 magasinsrummen i Humlegården rymmer vardera ca 900 kvadratmeter.

Nyckeltal

2016 var det dags att lägga ytterligare en anteckning till journalen över samlingarna. Sedan tidigare har vi god kännedom om hur många böcker det går på en hyllmeter. Den frågan har vi besvarat i detalj genom noggranna beräkningar av delsamlingar och format. Några exempel: Svenska 1700-talsböcker – 50 volymer per hyllmeter, Musiktryck – 502 volymer (tryck) per hyllmeter, Liggfolio – 1-2 volymer per hyllmeter. Nu var det angeläget för oss att ställa frågan: hur många hyllmeter går det på en kvadratmeter för olika samlingar och format? Sådana nyckeltal kommer väl till pass när man planerar flytt av samlingar, inköp av ny magasinsinredning och gör prognoser för hur länge magasinsrummen räcker till.

Under hösten har undersökningar gjorts i Humlegårdens underjordiska magasin. Med rutat kollegieblock, tumstock och lasermätare som diagnosverktyg har vi mätt magasinsrum från vägg till vägg, tagit prov på mittgångars bredd och arbetsgångars frekvens, beräknat behov av avlastningsytor och funderat över logistik. Om samlingar och bevarande kan härmed presentera ett första resultat. Med utgångspunkt från dessa nyckeltal och nuvarande tillväxt för samlingarna i Humlegården beräknas utrymmet i magasinen räcka till år 2050.

Nyckeltal för olika format i KB:s magasin i Humlegården

Nyckeltalen avser kompakthyllor.

Hyllmeter per kvadratmeter
FORMAT NYCKELTAL
oktav 19
kvarto 14
folio 7,5
folio Handskrifter 9
liggfolio hyllplan 15
liggfolio lådor <1m 15
liggfolio lådor >1m 30
1000 hyllmeter – motsvarighet i kvadratmeter
FORMAT NYCKELTAL
oktav 52
kvarto 71
folio 133
folio Handskrifter 111
liggfolio hyllplan 33
liggfolio lådor <1m 33
liggfolio lådor >1m 67
Publicerat i Magasinsfrågor | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Bortom exlibris – Om böckerna och deras ägare

Andreas A. Dryander ägde en bok. Året var 1659, och Dryander uppehöll sig i Uppsala (Ubsal.). Vi vet detta eftersom namnet, tiden och orten står att läsa i ljusbrunt bläck på insidan av en bönbok .

Boken, Precationes… in singulos septimanæ dies conscriptæ, är tryckt i Wittenberg (1576) och var med all förmodan en viktig följeslagare för Dryander eftersom han kom att arbeta som kyrkoherde i Göteryd, tillhörande Växjö stift, från år 1662 till och med hans död 1679. Tiden i Uppsala kan man anta var ägnad åt hans utbildning. Men boken tycks ha blivit kvar i Mälar-trakten och slutligen hamnat i läroverkssamlingen i Roggebiblioteket. Vi kan bara spekulera i vad denna lilla bok, en oktav i buckligt pergament, har varit med om. Kanske bytte den händer mellan studenter eller hamnade hos en kollega inom prästerskapet. Men eftersom inga anteckningar har gjorts efter att Dryander ägde boken, betyder det kanske att den levt ett stilla liv.

Figur 1. Precationes… in singulos septimanae dies conscriptae (1576, Wittenberg), Johan Habermann.

Frågan är om någon skulle höja på ögonbrynen om du eller jag skrev ner samma uppgifter idag i en av våra käraste böcker. Kanske inte idag, men i framtiden skulle det definitivt kunna ge en inblick i läsning i svunna tider. Men det brydde sig knappast Dryander om. Viktigare var att det var hans bok, och inte någon annans. I 1600-talets Sverige blir de tryckta böckerna allt fler, men samtidigt var varje bok fortfarande en dyrbar tingest som ägdes av de bemedlade eller bildade. Att märka sin bok ordentligt hade därför en viktig funktion. Och än idag hittar vi i böcker signaturer från moderna ägare, traditionen med att märka sin bok lever kvar trots att boken i mångt och mycket blivit allmängods utan större ekonomiskt värde. Men att märka en bok som ”min” går att göra på många sätt, och vi ska titta på fler än namnteckningarna. Och vi kommer att ha anledning att återkomma till kyrkoherden Dryander och hans bönbok.

När man nämner ägarmärkning av böcker är exlibris kanske något av det första som dyker upp. De kallas också bokägarmärken och består i en papperslapp som klistras på insidan av pärmen eller i enstaka fall på ett försättsblad. Ett exlibris klargör vem boken tillhör och det innefattar, förutom namn, grafiska element. Det kan handla om allt från monogram och vapensköldar till vardagliga eller mer obskyra motiv. Nedan visas några typer av exlibris som man kan stöta på. Dessutom märker bibliotek, arkiv, boksamlare och gemene man än idag sina böcker med exlibris, det finns såklart företag som designar exlibris som passar ens vildaste önskemål, beställningen är bara ett knapptryck bort. Vill man vara historiskt korrekt får man dock anlita en gravör/grafiker som kan snida ett träsnitt och hantverksmässigt låta trycka upp så många exlibris som krävs. Vill du veta mer om Kungliga bibliotekets exlibris läser du mer om dem i det tidigare inlägget KB äger.

Figur 2. Monogram (AG) i …Breviarium historiæ ecclesiasticæ (1695, Strängnäs), Erici Benzelii, Motiv (Alvina Lindgren) i The Works of Lord Byron (1836), J. W. Lake, Vapensköld (släkten Rosenhane) i De Ordinanda Republica… (1637), Johannes Loccenius, Etikett (Grefve M. Klingspors) i The Complete works of E.L. Bulwer, Vol XX: The last of the barons (1843).

Låt oss dock inte stanna där. Stämplar är ytterligare ett fenomen som säger något om sin ägare. Alla har vi nog sett den där halvsneda bläckstämpeln på det närmaste folkbiblioteket, men det finns också en annan typ av stämplar som man kan hitta på utsidan av pärmen.

Figur 3. Nouvelles recherches sur la science des médailles… (1778), Poinsinet de Sivry.

På bokbandet i figur 3 har lilla riksvapnet (Sverige) förgyllts på frampärmen som är helt klädd i skinn. I ett av våra tidigare blogginlägg finns kronprins Carl [XV] stämpel i bländande guld att beskåda. Riksvapnet må vara reserverat för kungamakten och staten men det betyder inte att privatpersoners namn inte också återfinns på bokens pärmar. Hade man råd att låta binda in sin bok (eller binda om) så fanns alla möjligheter att både bildligt och bokstavligt sätta sitt avtryck på dem.

Figur 4. In Danielem prophetam commentarius (1543, Leipzig) Philippo Melanchtone [Frampärm]

På frampärmen i figur 4 ackompanjeras initialerna S.H.W. av årtalet 1544 vilket tyder på att ägaren lät binda in boken snart efter eller i samband med att den köptes in. Ibland finner man böcker med rikligt dekorerade pärmar i samma stil som den ovan men med ett tomrum där man förväntar sig ägarens initialer, vilket signalerar att dessa uppgifter inte alltid fylldes i, och därför kan man anta att de kunde fyllas i vid ett senare tillfälle, och då kanske inte ens av bandets förste ägare.

Historiska och nutida ägare av böcker har med andra ord fler alternativ att välja bland för att skydda sin egendom, men det stannar inte där. Det finns ännu en metod, som går steget länge, åtminstone om man ser till hur man kan göra sin ägodel mindre stöldbegärlig. Allt vi behöver göra är att titta närmare på samma bok som ägdes av den mystiske S.H.W.

Figur 5. In Danielem prophetam commentarius (1543. Leipzig) Philippo Melanchtone, [Toppsnitt]
Figur 6. In Danielem prophetam commentarius (1543, Leipzig) Philippo Melanchtone, [Undersnitt]

Symbolerna på figur 5, 6 och 7 är bomärken. Bomärken har tidigare använts för att märka både boskap och inventarier som hörde till en gård. Proceduren för märkning såg ut som så att man glödgade ett brännjärn med gårdens tecken och pressade in det i materialet som skulle märkas. Men inte kan väl kombinationen av ett upphettat järn och papper vara särskilt bra? Hur har märkningen egentligen kommit till på dessa böcker?

Man skulle istället vilja tro att märkena är uppkomna genom den process som kallas för ciselering (eng.: gauffering) där man med hammare driver en stämpel mot målade och förgyllda boksnitt för att skapa ett mönster, en försänkt relief. Vid ciselering bildas alltså en fördjupning i snittet och papperet pressas ihop snarare än avlägsnas. Att ciselera sitt ägarmärke är fullt möjligt, men det är inte den metod som används på våra exemplar då inga spår av sammanpressat papper finns.

Figur 8. Enchiridion (1622, Stockholm), D. Martini Chemnitii, [Toppsnitt]

Nej, det är nog ändå så att brännjärnet är det mest sannolika svaret. På figur 6 kan man tydligt se att delar av fördjupningen är svedd och vid närmare inspektion av boken på figur 6 och 8, när man tittar in i uppslaget, kan man se hur papperet kring märkningen har missfärgats, sannolikt till följd av upphettning. Att böckerna är av betydande ålder försvårar en aning. Ansamling av smuts och oxidering av papperet kan skymma spåren av sot. Eller tvärtom, få det att se sotigt ut.

Fördjupningen där bomärkena gjorts varierar mellan 1 till 2,1mm. En namnteckning kan strykas över eller klippas bort, ett exlibris kan avlägsnas, en bit av skinnbandet kan dekoreras över. Men det går inte att ta bort denna typ av ägarmärkning om boken inte först tas isär, skärs ner och binds om. En hel del tidsödande och kostsamt arbete med andra ord. Det går således helt enkelt inte att röja spåren av den tidigare ägaren utan att göra stor åverkan på boken, både vad det gäller textblock och bindning.

Figur 9. Pergamentband med insristat monogram, AAD.

Slutligen har vi ett bokband med ett monogram på toppsnittet. De sammankopplade bokstäverna AAD är sannolikt inristade, ytan i fördjupningen och konturerna är ojämna och det finns inga uppenbara spår av att ett brännjärn skulle ha använts. Här har någon troligen använt ett gröpjärn eller annat vasst redskap för att karva i textblocket. Ingreppet går inte att ta miste på när man hanterar boken, inte heller att någon tagit sig tid att rista in sina initialer. Man kan fråga sig vem som gör något sådant. Någon med tålamod, kanske en kyrkoherde under utbildning? Ja, det är samma bönbok som vi tidigare har tittat på. Andreas A. Dryander nöjde sig inte med att skriva sitt namn i boken, och kanske är det däri som svaret ligger angående varför ingen har satt dit sin namnteckning efter honom förrän den hamnade på ett bibliotek. Hur skulle den möjligvis kunna bli någon annans bok?

Figur 10. Ovanifrån, inristat monogram, AAD.

Det är såklart bara spekulationer, för det ska sägas att ägarmärkning på bokens snitt som vi här har sett exempel på inte är särskilt vanligt förkommande men det är definitivt ett ingrepp som drar blickarna till sig. Tyvärr vet vi väldigt lite om var, varför och när de förekommer, det återstår att finna fler liknande fall för att tränga djupare in i frågan.

Vi passar slutligen på att tipsa om liknande fynd som gjorts i Princeton University Library som finns att läsa om på deras blogg Rare Book Collections @ Princeton.


Ägarmärkningarna som presenterats i detta inlägg är hämtade ur Roggebibliotekets boksamling.

 

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Carta Varese, ett Italienskt stickspår från specialsamlingen Hedbergs bokbinderi

 

Dekorerade papper för bokproduktion, så kallade överdragspapper finns i flera av Kungliga bibliotekets samlingar. De innehåller papper i helark och provböcker över dessa från både tillverkare och återförsäljare.

En stor del av dessa papper och provböcker innehåller marmorerade papper, en teknik där ett papper doppas i ett kar fyllt med en trögflytande slemgrund och där färg som är preparerad med t.ex. oxgalla flyter på ytan. Alla papper är alltså gjorda för hand och varierar i färg och form, även flertalet andra tekniker finns representerade, klisterpapper, präglade papper, och tryckta papper där man använt olika trycktekniker.

 

En liten provbok troligen från 1904, endast 35x55mm,  skiljer sig från mängden. Den innehåller tryckta papper som har ett lite bredare användningsområde än bara överdragspapper till böcker. Avsändaren Giuseppe Rizzi från Varese i norra Italien handlade med så kallade Carta Varese, papper som har sitt ursprung från tryckarfamiljen Remondini.

 

 

Under arbetet med uppordningen av Hedbergs bokbinderi upptäcktes även ett femtiotal helark av denna typ av papper som bland annat visar tryckformens storlek, mönsterpassning och pappret i råformat. Det är blocktryckta papper, man har alltså använt tryckformar av trä, och är tryckta med upp till fem färger i olika motiv och mönster.

 

Foto: Jens Östman/KB

 

 

Huller om buller!

Efter att ha legat vikta och osorterade i papplådor av dålig kvalitet har vi nu placerat respektive mönster i var sitt papperskonvolut och därefter har det även fått nya lådor av bra kvalité. Med denna förhållandevis enkla åtgärd har dessa färggranna tryck nu fått en bra förvaring för både nutid och framtid.

 

Publicerat i Bevarande, Samlingar | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Clas Ohlson från 1700-talet

”Bondestolpe” var en serie böcker utgivna mellan 1771-83. De innehöll beskrivningar och ritningar av jordbruks- och fångstredskap. Utgivaren var Pontus von Wulfschmidt och Kalmar läns museum har kallat den för en 1700-talets Clas Ohlson-katalog.  

bst-1Pontus von Wulfschmidt (1730-89) var en f.d. militär som slog sig på att bli jordbruksentreprenör. Innan ”Bondestolpe” kom hade han skickat ut flera liknande skrifter. I ”Bondestolpe” fanns bl.a. en ”stående räfwe- och örne-sax”, sädes-rensa, burfälla för möss, liten åkerplog, häfttyg (”at Bryta up stora stenar eller stubbar med 100 gånger fördubblat Kraft”) och oxe-seletyg. Jag tittar i en utgåva från 1783, tryckt i Gävle, och räknar till 40 uppfinningar. Boken kostade 24 skilling, men mot betalning kunde Wulfschmidt göra små trämodeller att hämta i Uppsala eller Stockholm.

Till saken hör att Wulfschmidts uppfinningar inte alltid höll högsta klass, snarare tvärtom. På sin tid var Vetenskapsakademin inte imponerade. Han fick visserligen ett privilegium på 50 år på sina uppfinningar, men akademien ansåg att det såg värdelöst ut: ”det ej lönte mödan att göra Wulfschmidt besvär och kostnad med ritningar och modellers insändande, hvilka han förmodligen kunde eller ville upte”.

bst-2

1833 skrev Tidskrift för jägare och naturforskare om Wulfschmidt: ”Författaren har skrifvit för allmogen och dervid sökt iakttaga så mycken enfald, både i afseende på figurer och text, att hela arbetet blifvit en enfaldighet.”

bst-3

Den mest noggranna genomgången jag hittat är Gustaf Bernströms ”Jacob Pontus von Wulfschmidts Bondestolpe: en bibliografisk granskning” från 1950. Den går igenom varenda känd utgåva av ”Bondestolpe” och noterar likheter och olikheter. Om produkten ”Liten båt som icke wälfwer eller sjunker” skriver Bernström: ”Det hela ter sig mer än barnsligt och kan knappast ha lockat någon förnuftig varelse att pröva uppfinningen.” Av det kan man sluta sig till att Wulfschmidt inte är något bortglömt snille eller geni, hans kärlek till redskap och maskiner var bara inte besvarade. Vi vet att han 1775 hade det knackigt, frun hade dött, hans hus stod inför utmätning och han hade fyra barn att försörja.

bst-4

Alla utgåvorna gjordes inte av boktryckare och de avvikande fallen har fascinerat. Gjorde Wulfschmidt dem själv? Var det penningbrist och kanske rädsla för kopiering som ledde honom in på gör-det-själv-banan? I Nordisk boktryckarkonst 1931 skriver Carl Björkbom, överbibliotekarie på KTH, att några utgåvor använt, av allt att döma, lösa trycktyper i trä vilket gör dem till typografiska rariteter.

bst-5

Vad vet vi om Wulfschmidt efter den sista utgåvan av ”Bondestolpe”? I december 1785 hade han en annons i Inrikes tidningar som riktade sig till kvarnägare där han för en ringa summa pengar utlovade en teknisk lösning. Året därpå annonserade han igen om ”en ny fördelaktig, och ej Konstigt sammansatt Hackelse-kista” och utlovade en modell för 1 riksdaler. 1789 dog han 59 år gammal.

bst-6

”Bondestolpe” är ett fantastiskt verk i mina ögon. Jag gillar tanken på Wulfschmidt som en 1700-talets mindre framgångsrik Clas Ohlson. En del äldre verk kan vara svåra att knyta an till, men ”Bondestolpe” är gjord för vardagen och det går att relatera till bilderna. Jag tänker på den vedermöda som krävs att skruva ihop en IKEA-möbel när jag ser dem. Undrar om dåtidens händiga fixare kände samma frustration som jag? Jag vill tro det, vissa saker förändras inte.
Blir du nyfiken på boken? Umeå universitet har digitaliserat den.

Källlor
Detta finns av Wulfschmidt i KB:s samlingar.
Gustaf Bernströms ”Pontus von Wulfschmidts bondestolpe – en bibliografisk granskning” (1950)
Carl Björkboms ”’Bondestolpe’ – en typografisk kuriositet” i Nordisk boktryckarekonst, september 1931.
En Wulfschmidt-modell finns med i utställningen ”Lantbrukets miniatyrer” på Julita gård, Nordiska museets lantbruksmuseum.

Publicerat i Bokhistoria, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Månadens förstaupplaga: Jorden runt på 80 dagar

Vad har skådespelarna David Niven och Steeve Coogan gemensamt? Jo, båda har porträtterat den strikta engelsmannen Phileas Fogg på vita duken (1956 respektive 2004). Fogg är huvudpersonen i en klassiker värd att återkomma till – Jules Vernes storslagna äventyr Jorden runt på 80 dagar som i bokform utgavs första gången 1872.

Fransmannen Jules Verne är känd för sina äventyrsromaner, först utgivna i serien Les voyages extraordinaires, 1863-1905. På KB finns denna bokserie inklusive Le tour du monde en quatre-vingts jours, som romanen Jorden runt på 80 dagar heter i original, med vackra illustrationer av de Neuville och L. Bennett, odaterad men med förmodat tryckår 1873.

Den svenska översättningen av boken kom redan samma år som originalet, 1872.  Jorden runt på 80 dagar trycktes i flera upplagor redan under 1870-talet men saknade det franska originalets fantasieggande bilder. Den första illustrerade upplagan på svenska i KB:s samlingar är från 1906. De första upplagorna utkom i två delar: 1:a häftet och 2:a häftet som kostade en riksdaler vardera. Här visas första häftet av den allra första upplagan med tryckt omslag på gult papper.

 

Jorden runt på 80 dagar är årets sista förstaupplaga på denna blogg. Vi avslutar alltså året på äventyrshumör. Mitt bästa tips under jul- och nyårsledigheterna är att läsa boken och se filmerna, bli inspirerad av resmål och originella färdmedel. Och vem gör egentligen den bästa rolltolkningen? David Niven eller Steeve Coogan som Phileas Fogg, Cantinflas eller Jackie Chan som Passepartout, Shirley MacLaine eller Cécile de France som Aouda (eller Monique La Roche som hjärtats dam heter i 2004 års filmatisering)?

Vem är bäst – David Niven eller Steeve Coogan som Phileas Fogg?

Cantinflas eller Jackie Chan som Passepartout?

Shirley MacLaine eller Cécile de France som Aouda (Monique La Roche i 2004 års filmatisering)?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jorden runt på 80 dagar användes tidigt i förkortad form i franskaundervisningen för skolornas högsta klasser, här i ett exempel med ordlista från 1891.

Jorden runt på 80 dagar – på hyllan i KB:s magasin

 

 

 

Annons från Sigfrid Flodins förlag i Dagens Nyheter den 20 december 1872. Källa: http://tidningar.kb.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från William Morris till porr för blinda: Bloggen fyllde fem år med event

Onsdagen den 7 december var ingen vanlig dag. Det var den här bloggen  Om samlingar och bevarandes  femte födelsedag. För att fira bjöd vi in alla läsare – nära såsom kära och de långtbortifrån till en drop in-visning av ett urval böcker som vi bloggat om genom åren. Under en och en halv timme fick vi besök av ett femtiotal gäster som kom och tittade, ställde frågor och firade vår femåriga blogg. Urvalet presenterades utifrån sex olika teman. Häng med på visningen!

 Populärkultur

”Förbjuden längtan” och ”Tusen skäl att älska”, det är Harlequin-titlar det! Här kunde besökare drömma sig bort från Stureplans larm eller hålla tentaångest i schack för en stund med hjälp av titlar från förlaget som är mästare på kärlek. Eller varför inte djupdyka i gamla godingen  Mitt livs novell eller i förbrytarhandböcker som Nick Carter när tillfälle äntligen erbjöds. Dagen till ära hade vi också plockat fram krimskramset, eller rättare sagt, alla de där glittriga och ofta rosa prylarna som följer med tidskrifter för att locka till köp och som vi sparar utan att göra så mycket med.

 

 

 Märkvärdigt och vidunderligt

Den här bloggen har en mörkare, mer mystisk sida. Här släppte vi fram den. Det var småtroll och det var Storsjöodjur. Fantastiska vidunder och fantastisk Alice i underlandet-utgåva. Ett sällsamt fall med Dr Jekyll och Mr Hyde och Sveriges första science-fiction roman, den sista en förstautgåva dessutom. Sist men inte minst var där också den läskiga familjen från Magdeburg som återvänt från skendöden.

 

 Bokband och typografi

Här var det bokband och Morristypografi som drog blickarna till sig. Vi laborerade med ytterligheter som extremt utstyrt till form men även extremt vackert till innehåll. Men vi gick också genom årets skiftningar. Från arktisk vinter där isbjörnar vandrar i karavan över bokbandet till Bellmanbandet som blommar ljuvt av sommar.

 

 

 Specialsamlingar

Storm, porr för blinda, färggranna kungliga barnböcker och pappersböcker sammanfattar bordet där den minsta gemensamma nämnaren var specialsamlingar. Här blåste det upp till storm i form av tyska modernistiska tidskriften ”Der Sturm”, och pappersband och pappersprover från Wärmlings provboksamling respektive Hedbergs bokbinderi var ytterligare en färgklick på bordet.

 

Nedan, Nina Lindes bländande vita bok ”Lagom blind” med porr för blinda. Här i bild tillsammans med Gustav den VI Adolfs barnböcker.

 

Tidskrifter

Det finns en tidskrift för varje tillfälle – och för varje intresse. Det ville vi visa här och lyfta fram titlar som ni kanske inte visste fanns. Vilka andra tidskrifter hade ”Akvariet” – världens äldsta akvarietidskrift – till bordet? Jo, bordsplaceringen såg ut så här; existentiella Memento från Sveriges begravningsbyråers förbund, ”Vegetarianen” från 1903, ”Nacka” – som var 1950-talets Zlatan, en solfjäder hundtidningar, klassiska Veckorevyn och bindfärdiga Svensk Damtidning, tuffingen Modesty Blaise och sist men inte minst den evige romantikern Serie-starlet.

 

Censurerat och livskunskap

Här är bordet som illustrerade människans strävan att bli lyckligare, bättre och snyggare med hjälp av vackra kostymer, välansat skägg och självhjälpsböcker från tidigt 1900-tal. För att balansera upp och ge en annan bild av människans många sidor dukade vi fram en kärlekskonstens mästare, en av två böcker som åtalades och fälldes eftersom innehållet ansågs sårande för tukt och sedlighet. Och en bok med kopplingar till 1600-talssnusk, jugendkonst och Johnny Depp.

 

 

 

Vi använde surfplatta som mentometer. Akvarietidskrifter, barnböcker, magi, konst i samlingarna, populäraste nya böckerna, julsagor och virkning/krokning är ämnen som ni läsare vill se mer av. Det fick vi reda på med hjälp av en mentometeromröstning. Håll utkik efter ämnen som dessa framöver.

 

 

Gäster som var sugna på att skriva exlibris kunde testa vad KB:s (kanske sista) skrivmaskin går för.

 

Hur lång är egentligen en hyllmeter och hur smutsiga blir de vita handskarna efter användning ?

 

Mingelbilder

 

Vi bjöd på goodie-bags som vi fyllt med tablettaskar, bloggbokmärken, marmorerat papper och boken ”Att bevara: en handledning för bibliotek”.  Författad och formgiven av våra kollegor.

 

 

Stort tack till alla som kom och till alla kollegor som hjälpte oss att förbereda! Och sist men inte minst God jul! Vi bjuder på pepparkaka.

Publicerat i Bevarande, Samlingar, Utställningar | Lämna en kommentar