Saker som ingen vet om Kungliga biblioteket

Det du nu ska få ta del av är några av Kungliga bibliotekets allra mest förborgade hemligheter som mycket få människor vet om, förutom de som jobbar här och kanske inte ens då. Det är nämligen så att när man blir anställd på KB så får man en mycket kort introduktion i var man inte får gå och var man ska akta sig för att sitta.

Vi tänker bjuda med er, bara för idag, på en tur bakom de verkliga kulisserna här på Kungliga biblioteket.

Som de flesta vet så finns ett flertal våningsplan med magasin här under huset i Humlegården. Men det få vet är att ett av dem är låst och där får ingen komma in. I en av alla hissar som leder ner till magasinen hittar man siffran 00, men den går inte att trycka på. Vad finns då på våningsplan 00 undrar du säkert.

Fotobevis taget vid något tillfälle.

Svaret hittar man i ett av våra mötesrum där den hemliga nyckeln som behövs för att kunna komma in i magasinet ligger. Rummet heter Klemming-rummet och då förstår du säkert att det här är en av den mytomspunne gamle riksbibliotekarien Klemmings hemligheter.

Fotobevis på nyckeln som nästan ingen har sett.

Gustaf Edvard Klemming arbetade här på Kungliga biblioteket från november 1860 då han blev tillförordnad chef till att den 27 oktober 1865 få titeln kungliga bibliotekarien. 1 januari 1878 ändrades den till överbibliotekarie, och han avslutade sin tjänst på KB 10 oktober 1890. Klemming donerade inte bara sin privata boksamling med över 10 000 band utan han var även med att planera huset här i Humlegården.

Gustaf Edvard Klemming djupt fokuserad vid sitt arbetsbord. Fotobevis taget i nutid.

Då tänker du så klart att magasinen under jord inte ingick vid den tiden (eftersom du vid det här laget redan har tagit reda på att magasinen under jord sprängdes fram först under 1980-talet) och tar det därför som sant att vi bara luras. Men det kan ha varit så att han lät bygga en hemlig gång ner till det hemliga bergrummet som sedermera blev våningsplan 00. Vi har inte bara ett bevis på att denna våning existerar med en bild på hissknappen, vi har även en bild på den hiss som Klemming själv använde för att skicka sina dokument ner till sitt arbetsrum.

Text på skylt: Max 100 kg. Ingen person får medfölja. Denna skylt tillkom i ett senare skede, troligtvis strax efter 1890.

Klemming var inte bara överbibliotekarie han var enligt rykten dessutom en excentrisk person som ägnade sig åt mysticism och spiritism. Vad det är han egentligen pysslar med magasin 00 är det mycket få som vet men enligt en säker källa så finns hans arbetsrum bevarat där. Det sägs att han sitter där bakom sitt skrivbord och förtecknar listor och bibliografier över de privata boksamlingar han inte hann med under sin livstid.

Men vi har inte bara Klemming som ständig medarbetare här utan även modernare tingestar så som en alldeles egen perrong 9 ¾ fast då inte på Kings Cross Station som Harry Potter utan från en av våra personalkorridorer. Denna öppnas endast natten mellan 28 och 29 mars och vi passade på att dokumentera dörren för att visa er.

Som ni kanske inte vet så var natten mellan 28-29 mars ovanligt ljus, eller något…

Den hemliga entrén till KB:s perrong 9 3/4.

 

Till sist, att tro eller att inte tro?

Nu tror du säkert att vi bara skulle hittat på det här, men det har vi så klart inte. Att källkritik är viktigare än någonsin är ingen nyhet idag och vi misstänker (och hoppas) att våra läsare inte tar någon historia för sanning. Så kanske är även dessa historier bara just historier… Vi kommer inte att avslöja det, men en ledtråd är ändå att man alltid bör vara observant och inte lita på allt man läser, och framför allt inte i dag 😉

Publicerat i Bakom kulisserna, Okategoriserade, Samlingar | Lämna en kommentar

Worrals – från kulsprutepinuppa till flyghjältinna

Modesty Blaise har vi tidigare puffat för, men det finns fler litterära hjältinnor att skriva om. Vi går tillbaka till andra världskriget och hittar äventyrskan Worrals i den kvinnliga flygkåren på jakt efter spioner.

Några av de Worrals-böcker som gavs ut i Sverige.

Författaren W.E. Johns hade fullt upp med att skriva böcker om Biggles då brittiska krigsministeriet bad honom hitta på en hjältinna som var med i flygkåren Women’s Auxiliary Air Force (WAAF). Johns hittade på Joan Worralson delvis inspirerad av några dåtida kvinnliga flygaräss som Amy Johnson. Den första romanen ”Worrals of the WAAF” (”Worrals vid flyget”) gick först som en följetong 1940 i tidskriften Girl’s own .

En bok om Amy Johnson, inspirationskälla till Worrals.

Women’s Auxiliary Air Force hade under andra världskriget en stor verksamhet, men Worrals fick också låna arbetsuppgifter från kvinnorna i Air Transport Auxiliary som gjorde transportflygningar.

Om Johns hade en kvinnlig läsarskara i åtanke så såg svenska bokförlaget B. Wahlström Worrals som en hjältinna för unga pojkar som redan läste Biggles. Undertitel på varje Worrals-bok var ”berättelse för pojkar” och de hade gröna, inte röda bokryggar.

2,75 kr gick en Worrals-bok på.

Nio av elva Worrals-titlar gavs ut i Sverige, den första 1943 och den sista 1950. Att säga att de nu bortglömda böckerna var sågade av sin samtid är en underdrift. ”Worrals ger sig alltid ut på de mest dumdristiga, för att inte säga fjolliga, färder, mestadels spaning efter spioner. Det underliga är att de skurkar som hon spårar upp alltid verka synnerligen naiva och lättfjällade, så att Worrals får tillfälle att utföra den ena bragden efter den andra” skriver SvD 2/7 1944.
I Expressen avfärdas hon först som ”långbent pinuppa” (5/12 1947), ett par år senare (21/7 1949) kallar tidningen henne för ”kulsprutepinuppa”.

Några av de kvinnor som tjänstgjorde under andra världskriget.

Eftersom jag inte, om sanningen ska fram, är inläst på Worralsböckerna så står jag över att recensera dem, på ett nationalbibliotek behöver man inte heller tycka bu eller bä om innehållet i en bok, vi väljer inte vad som ska samlas. En som är inläst är Jonas Ellerström som i Opsis Kalopsis nr 3/2016 (”Worrals – en tidig feministisk flygare”) slår på stora trumman för Worrals:

”Worrals är genom hela serien om elva romaner en påfallande stridbar och välformulerad person, alltid beredd att kräva sin rätt och opponera sig mot stelbenta manliga fördomar om kvinnors förmåga. Det är kanske oväntat att kalla författaren W.E. Johns för feminist, men jag menar verkligen att det är rätta ordet.”

Jag hittar en artikel av finlandssvenska författaren Birgitta Boucht där hon läst om sin ungdoms favoritböcker (”Hon var den första kämpande feminist jag stött på”) på nytt och inte kan rekommendera dem. De är för koloniala, klichéfyllda och våldsförhärligande. Boucht kommer ändå till samma slutsats som Ellerström:

”[Worrals] lever sitt liv tillsammans med mig. Jag tänker inte rensa ut de skamliga Worralsböckerna ur min bokhylla. Jag kommer antagligen inte att läsa om dem. Men jag uppskattar att hon finns inom räckhåll. En flicka som kände mig när jag var flicka, som kom till min undsättning när jag var medelålders, en flicka som jag gärna åldras tillsammans med.”

Hon refererar till ett kritiskt ögonblick på 1980-talet då hon varit på lyrikfestival i Bagdad och som turist tagit lite för många bilder på stan. Då hon konfronterades med polis som trodde att hon var spion frammanade hon sin inre Worrals och lyckades prata sig ur knipan.

W.E. Johns la ned Worrals 1950, men skrev ungdomsböcker ända till sin död 1968.

Fotnot. Bilderna på WAAF är från Wikimedia och kommer ifrån Imperial War Museums och The National archives i Storbrittanien. Illustratören till Worrals-böckerna är okänd men jag fick OK av förlaget B. Wahlströms.
Bloggens Modesty Blaise-inlägg finns här.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bajen forever!

Jag vill redan så här inledningsvis flagga för att det här blogginlägget kan komma att vara svårt att relatera till för den som inte brinner för Hammarby, men det kan ändå vara av ett visst allmänhistoriskt intresse för alla som är nyfikna på vad man kan hitta på Kungliga biblioteket och varför pliktleverans och pliktinsamling är en rätt fantastisk företeelse.

I väntan på att Allsvenskan ska dra igång och med tillgång till Sveriges tryckta, audiovisuella och digitalt utgivna material under huset och i min dator så har jag gjort en egen liten empirisk undersökning om vad som kan finnas om Hammarby IF inom Kungliga bibliotekets digitala och fysiska väggar. Att valet föll på just Hammarby är högst subjektivt och jag vill därför för säkerhets skull poängtera att val av material och textinnehåll på intet sätt är representativt för de som jobbar här eller för KB som helhet.

Böcker

Supportern. Stig ”Slas” Claesson, Cavefors Malmö 1962.

Det har skrivits en hel del böcker om Bajen, inte minst under de senaste åren. Att få med alla här vore en omöjlighet, här kommer därför ett ytterst litet axplock. Jag startar med Stig ”Slas” Claesson´s bok Supportern, där novellen med samma namn finns. Jag hittar första utgåvan i ett av våra magasin.

Djurgårn, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller något annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn. Hammarbaj, sa jag. Och så säger killen Djurgårn. Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn. Jag vart förbannad. …//…”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Go, Bajen, Go! riktar sig framförallt till ungdomar och togs fram för att de yngre medlemmarna skulle få lära sig om Hammarbys historia under de dryga 85 år som då gått. Här kan man även läsa om den supporterkultur som man arbetade för och vad Hammarby-andan representerar:

”När hejaramsorna slutar att vara hejaramsor i den glättiga, uppmuntrande stilen och istället utvecklas till att bli brutala, hätska och rent ut sagt ovärdiga idrottsåskådare är vi däremot inte mé på noterna längre. Att skälla ut motståndare eller funktionärer via lumpna tillrop är inte representativt för den s k Hammarby-andan. Såna hejarop vill vi helst av allt vara utan.”  Sten R Ahlner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hittar även Katarina Kuick och Björn Qvarfordt`s fina bok Jag hör till de få som kan leva. På baksidan kan man läsa: ”En bok om en kultur som varken är en subkultur eller en Svenssonkultur. En bok om att vara supporter. En bok om att leva.”

”Jag blev så betagen i hela grejen. Det var liksom: Oj, vad är det här för värld egentligen? Här fanns precis det jag sökte. I form av gemenskap och nya vänner och bekanta.”

”Det händer att jag svarar Hammarby när folk frågar om jag tror på nåt. Då flinar folk lite grann, och kanske jag också. Men egentligen menar jag ju det.”

”Bajen är inte ett substitut, det är en bonus! Det är viktigt att man fattar. Man ersätter inte nåt i livet med Bajen. Man får något extra.”

(hämtat från baksidestexten)

Film, Musik och Spel

Kungliga bibliotekets audiovisuella samlingar finns att hitta på databasen SMDB. Av förklarliga skäl är mycket av det här materialet upphovsrättsskyddat och är därför bara tillgängligt för forskare. Jag har efter lite sökande hittat flera roliga guldkorn och har sedan fått hjälp av en kollega som arbetar med det här materialet att kunna göra några av dem tillgängliga här. Jag kan därför bjuda på den här korta inspelningen från Veckorevy 1931 föreställande Hammarby IF som tränar fotboll på en snötäckt plan. Den här och mycket annat roligt finns att hitta på Filmarkivet.se som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket. Här kan du läsa mer om Filmarkivet.se

Klicka på bilden ovanför för att se filmen, den första 1,5 minuten är från Hammarby som tränar fotboll.

Sätt nu på dig hörlurar eller starta ljudet så ska du få lyssna på ett par spår från Hammarby IF:s 70-årsjubileumsskiva ifrån 1967:

Eller vad sägs om den här digitala inspelningen av Bajen var namnet i 1972 års version:

Här kommer Bajen var namnet i 2004:års version:

Musiken tillgängliggörs med tillstånd från Stim/NCB.

Film, Musik och Spel har en egen blogg, den heter Ljud och bild och du hittar den här.

Vardagstryck – Efemärt material

Adress- och spelkalender, Fotbollsektionen 1962

Magasin, ämnet Sport.

Jag kan så klart inte lämna ämnet utan att ta reda på vad som kan gömma sig på Vardagstryck i fråga om Hammarby. Samlingen med vardagstryck och affischer innehåller reklam- och informationsmaterial från företag, institutioner, organisationer och föreningar. Exempel på vardagstryck kan vara sådant som affischer, årsredovisningar, skolkataloger, taxeringskalendrar, teaterprogram, telefonkataloger, tidtabeller, turistbroschyrer, matsedlar, företagsreklam och mycket annat. Om man vill veta mer om efemärt material och den efemära bilden så kan man läsa om det på KB:s hemsida.

Materialet som finns här är enormt och utan en insatt kollega så skulle mitt uppdrag varit svårt.

Hammarby IF:s Fotboll-program Söndagen den 12/5 1974 Hammarby IF – IFK Norrköping

Men dessvärre blir besvikelsen stor då det visar sig att vi har dåligt med material från Hammarby. Det finns alltid luckor i pliktinsamlingen som kommer in till Kungliga biblioteket och jag får reda på att just vissa fotbollsföreningar har stora luckor. Vad det beror på kan vara lite olika, ibland är det tryckeriet som inte har levererat och ibland är det så att ansvaret har legat på föreningen som själva har stencilerat/kopierat och helt enkelt inte känt till leveransplikten. Det var först 1978 som just stencilerat/kopierat material lades till i lagen. Många mindre föreningar tampas med dålig ekonomi och har därför inte alltid haft råd att producera tryck till tillfälliga evenemang eller medlemstidningar. En av de tidssviter som vi ser på saknar helt material från Hammarby medan jag hittar både AIK och Djurgårdens material. Helt lottlös blir jag inte då vi till exempel hittar matchprogram från 70-talet. Jag får även veta att det eventuellt är en donation på väg in med just Hammarby-material, för att fylla ut luckor.

Vardagstrycks blogg hittar du här.

Medlemsblad och Tidskrifter

Hammarbybladet, nr 1 1921.

Efter lite sökande så hittar jag till slut första numret av medlemsbladet Hammarbybladet som utkom januari 1921. De första raderna lyder:

”Hammarbybladet ! Jaså äntligen ! Jag är nästan övertygad om, att det var med dessa utrop du mottog första numret av vårt medlemsblad. Ja, det har äntligen blivit verklighet av vårt gamla önskemål att få ett eget medlemsblad – efter utredningar, bordläggningar och avsomnade kommittéer m. m. Styrelsen har vid flerfaldiga tillfällen haft frågan under behandling, men på grund av de stora företag föreningen påbörjat, varit nödsakad låta frågans lösning anstå. Men var ej ledsen, för att du fått vänta, under tiden har du ju fått såväl din egen idrottsplats som eget klubbhus och det är ju icke så dåligt. När du nu dessutom får din egen tidning, kan du vara belåten med tillvaron.”

Jubileumsnummer Hammarbybladet 7/3-1922

Hammarbybladet. Jul 1921.

Att Hammarby har en entusiastisk och kreativ publik är väl allmänt känt. När jag gör en sökning i databasen Libris hittar jag en mängd fanzine som är kopplade till Bajen. Jag har inte bara hittat en katalogpost som kan leda mig vidare utan ett flertal olika poster under signumet rP. Förutom Hammarbyiten, hittar jag 5 olika fanzine. Här kan man läsa om allt från matchprogram, reseskildringar och bajenöl till svåra avslöjanden som den att östra kortsideläktaren på Söderstadion snart skulle stå klar i juni 1998. För den som vill läsa dem i sin helhet så hittar jag till min glädje att materialet finns digitaliserat på sidan hifhistoria.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Materialet är oändligt och jag skulle kunna fortsätta mitt inlägg ett bra tag till. Men jag stannar här, för det fina är att allt detta finns samlat och sparat här på Kungliga biblioteket. Inte bara för i dag utan för framtiden. Och om du någon gång skulle få frågan varför vi har pliktinsamling och vad det är bra för så är svaret; för att vi alla (oavsett intresse) ska kunna ta del av Sveriges tryckta, audiovisuella och digitala historia.

Hämtat från: Jag hör till de få som kan leva, 2013.

Till sist, trots den lite svajiga inledningen hittills av fotbollssäsongen 2017 så kom ihåg, vi kanske inte alltid vinner, men vi är bäst ändå. Tillsammans är vi Hammarby. Med det så finns det bara ett sätt att avsluta blogginlägget; Vi ses på Nya Söderstadion!

/Forza Bajen

Publicerat i Bakom kulisserna, Pliktflöde, Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Digitaliserad kvinnokamp

På Internationella kvinnodagen 2017 laddar vi ned tre spännande sekelgamla skrifter om kvinnans rättigheter och synen på kvinnan ur KB:s digitaliserade samlingar. Läs Mathilda Roos angrepp på Ellen Key, Selma Lagerlöfs tal vid Internationella rösträttskongressen 1911 och Lars Johan Hiertas motion om kvinnors rätt att undervisa i folkskolan. Gå loss bland källorna och gör din egen research!

Mathilda Roos 1896:

”Från kvinnan i det offentliga går förf:n lös på kvinnan som könsvarelse, som släkttyp. Dels med egna uttalanden, dels med citat från berömda kvinnokännare — »vetenskapsmän på dessa områden» — söker hon, kanske utan att vilja eller mena det, att beröfva kvinnan snart sagdt alla tänkande, själfständiga och intelligenta egenskaper och göra henne uteslutande till en drifternas, impulsernas och känslornas inkarnation.”

Roos, Mathilda, Ett ord till fröken Ellen Key och till den svenska kvinnan [Elektronisk resurs] / af Mathilda Roos,  Stockholm : Bonnier, 1896

 

 

 

 

 

 

 

 Selma Lagerlöf 1911:

”Var viss, att din arbetskraft, som nu är så ringaktad, snart skall bli uppskattad och eftersökt, ja, tagen i anspråk över förmågan. Var viss att på samma sätt, som läkaren inte mera kan reda sig utan sjuksköterskan, skall prästen och fattighusföreståndaren begagna sig av diakonissan, fabriksägaren av den kvinnliga inspektrisen! Var viss, att vi snart skall finnas överallt, i obygder och i städer, med många nu okända titlar och yrken, men alla arbetande för det gemensamma målet!”

Lagerlöf, Selma,    Hem och stat [Elektronisk resurs] : föredrag vid rösträttskongressen den 13 juni 1911,  Stockholm : Bonnier, 1911

Lars Johan Hierta 1856:

”Min öfvertygelse är, att R. St:r, genom vidtagande af ett så­dant beslut, skulle både gagna det syftemål, som afsetts med folkskolorna, och förvärfva sig rätt till tacksamhet genom öpnande af ett ökadt tillfälle till bergning åt den Svenska qvinnan, och genom erkännandet af den grundsatsen, som i allt fall skall mer och mer göra sig gällande, att äfven de qvinnor, som icke inträdt i det gifta ståndet, må kunna ega ett rum , en bestäm melse och några borgerliga rättigheter i samhället.”

Hierta, Lars Johan,    Tal och motioner. [Elektronisk resurs] : Om religionsfriheten, representationsfrågan, husagans afskaffande, rätt för kvinnor att undervisa i folkskolorna, tryckfriheten.,  S.l., 1915

Kampen går vidare! Det finns mycket mer information att söka i KB:s samlingar.

KB har tjänsten eBooks on demand (EOD) som är ett europeiskt samarbete. Dessa digitaliseringar, och andra som KB har gjort, hittar du på sidan http://www.kb.se/samlingarna/Digitaliserat/

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett fågelperspektiv på bokstäverna

Våren är på ingång, i alla fall intalar vi oss det så här års när det snöar och töar om vartannat. Men det är inte enbart något vi säger till oss för att klara av minusgraderna, nej, dagarna blir faktiskt ljusare. Det dröjer inte så länge innan tranorna kan börja räknas vid Hornborgasjön, och därefter står det inte på förrän vi (om vi har tur) väcks av strålande sol och fågelkvitter. Det gäller bara att stå ut fram till dess, men kanske kan lite inomhus-fågelskådning hjälpa till att fördriva tiden medan vi väntar.

Vi har plockat fram ett nästan komplett alfabet av anfanger, dekorerade/figurativa bokstäver tryckta med träsnitt, de allra flesta hämtade ur Erasmus Epistolæ ad diversos… (Basel, 1521), men även ett E (med den lilla fågeln) från J. Flavius Antiquitatum Judiacarum libri XX (Köln, 1524). Träsnitten ser ut att kunna delas in i två olika serier, dock är det oklart vem eller vilka som har snidat dem.

Den uppmärksamme noterar snabbt att bokstäverna F, J, K, O, P, U, W, X, Y och Z saknas. När det gäller J, K och W skulle det kunna hända att de inte ingår i dessa serier eftersom de är överflödiga i latinska texter, men de andra däremot finns med all säkerhet någonstans därute i det fria.

 

 

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bantings kur mot korpulens

Du har längtat och väntat – äntligen är fettisdagen här! Fritt fram att avnjuta en semla. Då dammar KB olägligt nog av en gammal skrift om William Banting, bantningsdieternas fader. 

Problemet med att äta rätt och nyttigt brottas vi ständigt med och dieterna och dess profeter kommer och går. Låt oss gå tillbaka till rötterna och den engelske begravningsentreprenör som satte ett namn på vår strävan att krympa i omfång. Nuförtiden säger man kanske inte att man bantar utan det mer klädsamma ”komma i form”.

William Banting (1796-1878) hade länge försökt gå ned i vikt i takt med att hälsan sviktade. Han hade prövat alltifrån mindre matportioner till motion, men allt var förgäves. Först då läkaren William Harvey tog emot honom vände det. Harveys kostråd ledde till att han under ett år gick ner från 92 till 71 kilo. 1863 publicerade han broschyren ”Letter on Corpulence Adressed to the Public (fulltext)” där han beskrev sin förvandling. Banting-kuren blev omtalad och populär och i Sverige skrev läkaren Edward Edholm en skrift kallad ”Bantings kur mot korpulens” som Norstedts gav ut 1866. Det är denna skrift vi här presenterar.

Vad åt då Banting? Så här såg hans matsedel ut, direkt ur Edholms bok:

  • Frukost: 8-10 lod kött af oxe eller får, njure, kallt kött af hvad slag som helst, (med undantag af fläsk), stekt fisk, en stor kopp thé utan socker eller grädde, 2 lod skorpor eller rostadt bröd.
  • Middag: 10-12 lod fisk (med undantag af lax) kött (som ej är för fett) grönsaker af alla slag (med undantag af potatis, palsternackor, rofvor och morötter) fågel eller villebråd, fruktkompott (ej mycket sockrad); till maten ett par lod rostadt bröd; till dryck 2-3 glas godt Bordeaux eller Bourgogne, Sherry eller Madeira. Portvin, Champagne, Porter och Öl ej tillåtne.
  • På eftermiddagen, om han så önskade, 4-6 lod frukt, ett par skorpor och en kopp té, på samma sätt som på morgonen.
  • Aftonmål: 6-8 lod kött eller fisk (som till middagen) och 1 ä 2 glas rödt vin.

Kostdoktorn har tittat på dieten med nutida ögon och kallar den för en lågkolhydratkost med ganska mycket fett (och alkohol). Översatt skulle 8-10 lod vara mellan 120-150 gram kött, fisk eller bacon. Den röda tråden är undvikandet av kolhydratrika produkter.

Edholm går mycket noga igenom både kropp och näringslära och varför den Bantingska kuren fungerar. Här tappar han bort mig, men den som kan sin näringslära hänger nog med då Edholm diskuterar respirationsmedel och plastiska näringsmedel. Jag noterar att han nämner att på landsbygden äter man mycket potatis, bröd, gröt, smör och mjölk och ändå ”höra Bantingsfigurerna bland denna befolkning till sällsyntheterna.” Skriften stryker dock under att det är vad man äter som betyder mest. Bantings motionerande motverkades av att han åt fel och hade genetiken emot sig.

Boken har med tre svenska exempel på bantare inklusive författaren själv. Edholm rekommenderar den Bantingska kuren på följande vis:

Min öfvertygelse är, att man kan äta hvad som heldst och huru mycket som heldst, om man endast afhåller sig från de ofta upprepade ämnena mjölk, smör, mjukt bröd, potatis och andra rotfrukter, sötsaker, mjölkrätter, oljeämnen, punsch och bier och jag tror att hvar och en som lider af fettma med trygghet kan begagna en sådan regime.

Denna skrift har KB digitaliserat, du kan ladda ned den och bilda dig en egen uppfattning. Det är märkligt att läsa en 151 år gammal skrift som handlar om något så bekant men uttrycker sig på ett så annorlunda sätt. Här är Edholms beskrivning av hans bantande:

Otaliga gånger varnades jag af vänner och bekanta, ja till och med läkare att afbryta densamma, man berättade historier om en mängd personer, som blifvit förstörda deraf, men jag lät icke afskräcka mig, då mitt sunda förnuft sade mig att det omöjligen kunde vara skadligt att afhålla mig från en del ämnen, som många personer aldrig förtära; huru många finnas icke, som aldrig äta bröd, andra tåla ej smör, åtskilliga finnas som icke äta potatis och andra, som aldrig smaka sötsaker och ändå må de väl. Jag fortfor emedlertid med min kur och gör det ännu och prisar den dag då jag började därmed.

Nere i magasinen hittade jag andra broschyrer från samma era som inte är digitaliserade.

Doktor Wilhelms Ebsteins ”Om korpulens och dess behandling enligt fysiologiska lagar” (1883).

Franz Otto Händels ”Att förekomma och bota besvärande fetma äfvensom överdrifven magerhet, efter fysiologiska, kemiska, dietetiska och medicinska föreskrifter; jemte tobakens inflytande på feta och magra” (1851).

Professor Niemeyers ”Nya botemedlet mot fetma enligt det såkallade Bantingssystemet” (1866).

Och slutligen Leon de la Panouses ”Anvisning att förekomma och bota fetma” (1845).

För den som vill ”banta på KB”, eller bara fördjupa sig i ämnet, saknas inte litteratur!

Kanske har du tappat lusten att äta den där semlan. (Vi har tidigare skrivit om kung Adolf Fredriks sista måltid i En tisdag till semlans ära.) Eller så tänker du att om man inte heter Ture Sventon så är fettisdagen bara en gång om året. Och att semlan kan ersätta all den alkohol William Banting drack varje dag.

PS.
KB har tjänsten eBooks on demand (EOD) som är ett europeiskt samarbete. Dessa digitaliseringar, och andra som KB har gjort, hittar du på sidan http://www.kb.se/samlingarna/Digitaliserat/

 

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kungliga ägare

Inspirerad av Emils inlägg om bokägarmärkning tänkte jag att jag skulle skriva några ord om pärmexlibris och mer specifikt kungliga sådana. Eftersom vi befinner oss på Kungliga biblioteket finns det många böcker här som tillhört kungligheter.

Ett pärmexlibris är ett bokägarmärke som stämplas direkt på pärmen. Man kan göra det genom att använda en större stämpel som är särskilt graverad för detta ändamål eller så sätter man ihop flera mindre pärmstämplar som monogram och initialer som ställs ihop med kronor och dylikt.

Mitt första exempel är en riktigt maffig exlibrisstämpel tillhörande en drottning, Lovisa Ulrica. Lovisa Ulrica var bildad och hade många intressen både inom vetenskap och de sköna konsterna så hon hade ett omfångsrikt bibliotek. Detta exlibris som på håll mest ser ut som en stor guldblaffa visar sig vid en närmare titt vara full av detaljer. Här finns både det svenska och det preussiska riksvapnet omgivna av ordnar och stjärnor. Sköldhållare är på ena sidan ett lejon med krona och på den andra en lättklädd vilde. Högst upp på stämpeln ser vi en kunglig krona.
Bokbindaren till det här bandet är Christopher Schneidler och det vet vi eftersom boken ifråga är med på en faktura från Schneidler till drottningen. Därför vet vi också att bandet är från 1765. Både bokbindare och året då bandet gjordes är annars ofta svåra att fastställa då det var först en bit in på artonhundratalet som det blev vanligt att bokbindaren signerade sina verk.

Fredmans sånger av Carl Michael Bellman

Lovisa Ulrikas son Gustav III verkar också ha varit bokälskare. Det finns åtminstone en hel del böcker med hans bokägarmärken på KB. Det här ett exempel på ett sammansatt exlibris bestående av en pärmstämpel i form av ett krönt spegelmonogram, två motställda G, under en kunglig krona. Den är omgiven av tre kronor. Det är lite oklart vem som har bundit det här bandet innehållande Fredmans sånger, men tack vare pärmexlibriset vet vi i alla fall vem det gjordes för. Då boken kom 1791 och Gustav III dog 1792 vet vi också ungefär när den bands.

En pråligare bok kräver ett pråligare pärmexlibris som på denna Suecia Antiqua. Mitt på frampärmen finns Gustaf III:s pärmexlibris. Det är även här ett spegelmonogram med två motställda G, fast de här är större och utsirade och mönstrade med små kronor. Det är en ståtlig kunglig krona på toppen och siffrorna III i mitten av monogrammet. Exlibriset är omgärdat av ett fyrkantigt fält med kronsemé.
Semé innebär att ett emblem strös ut över en avgränsad yta. Ett kronsemé som i det här fallet innebär att man strör ut kronor över ytan. Även i det här fallet är det lite osäkert vem som är bokbindare. Bandet har attribuerats, tillskrivits, både Christopher Schneidler och Fredrik Wilhelm Statlander.

Lexicon latino-svecanum av Jacob Axel Lindblom

Jag har påpekat att monogrammen har kungliga kronor på toppen och det är ju en meningslös uppgift om det inte finns något annat än just kungliga kronor. De kungliga kronorna är reserverade för dem i kungafamiljen som är krönta, dvs kungarna och drottningarna. De övriga får nöja sig med en furstlig krona. Man ser skillnad på dessa kronor genom att de kungliga är stängda medan de furstliga har taggarna uppåt. Här ser vi ett exlibris som består av ett monogram som är sammanställt av G och A för Gustav Adolf, över dem finns en furstlig krona. Den är omgiven av tre kronor. Att kronan inte är kunglig tyder på att boken bundits innan han blev krönt. Boken är tryckt 1790 och Gustav IV Adolf blev kung 1792. Kronans utseende kan alltså hjälpa oss att tidsbestämma bandet. Det finns en dedikation i boken från tryckaren till kronprinsen vilket skulle kunna innebära att bandet är från samma år som trycket och gjorts för att vara en ståndsmässig present. Bandet attribueras Fredrik Wilhelm Statlander.

Predikningar och skrifte-tal av Carl Gustaf Ekmanson

Den här ägarstämpeln förvånar mig lite. Det är Gustaf IV Adolfs monogram, sammanställda G och A under kunglig krona. Det är inte klart om det är en hel pärmexlibrisstämpel eller om kronan är lös. Det är en diskret ganska liten och blindpressad stämpel på ett i övrigt rikt dekorerat band med mycket förgyllning. Det känns lite okungligt att vara så diskret. Bandet attribueras Hans Christopher Richter.

 

 

 

 

Det här ryggexlibriset är dock lite tjusigare. De sitter på Gustav III samlade verk som ägdes av Gustav IV. G och A sammansatta med IV mellan sig under en kunglig krona. Banden attribueras Johan Carl Caloander.

 

 

Avslutningsvis har vi två band som tillhört Karl XIII. Mitt på frampärmen på det här bandet finns ett spegelmonogram med två C krönta av en furstlig krona och omgivna av tre kronor. Gjord för Karl innan han blev den XIII. Ovanför det personliga exlibriset finns ett biblioteksexlibris för Rosersbergs bibliothek. Bandet attribueras Johan Carl Caloander.

 

 

Här har Karl blivit kung så här finns ett spegelmonogram som består av två mönstrade motställda C med XIII i mitten under kunglig krona. Bandet attribueras Fredrik Wilhelm Statlander.

Tycker ni det är spännande med pärmexlibris rekommenderas Svenska kungliga och furstliga bokägaremärken inklusive dedikations- och donationsexlibris  av Arthur Sjögren.

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Mitt hjärta vart tog du vägen?

Stort som en knuten näve. Vikt cirka 300 gram. Blodrött. Sammetslent.

Bland de tusentals böcker som varje år inkommer till Kungliga biblioteket genom pliktleverans, inköp eller antikvariskt förvärv, finns det några som berör mer än andra. När Alla hjärtans dag inleds med ett oväntat möte – med en 300 år gammal bok ämnad att tjusa och förföra – vem kan då undgå att bli kär?

Bokbandet är kärleksfullt och sensuellt – i mjuk och len och välbevarad dräkt – ett blodrött sammetsband med ciselerat guldsnitt dekorerat med blommor målade i lysande rött, grönt och brunt. Det är försett med hörnbeslag i metall och har två kompletta spännen. Kapitälbandet av tråd är grönt och gult. Måtten är nätta: 115 x 73 x 46 mm. Vikten är 294 gram. Enligt namnteckningar på eftersättsbladet har boken tillhört Cathrina Josepha Franc. 1749 och C. von Stockenström 1848.

Inlagan är mer stram och svårflirtad: Förtsch, Andeligh watukälla, ther vthaff sig hwart och itt christtroget hierta vthi margahanda anfechtning; köld och heeta wederqweckia och vpfriska må: förswenskad aff Haquino Ausio, med boktryckiarens H. K. bekostnat. Och nu å nyo öfwersedd, sampt medh tröst-språk, lärosånger, böner, rijm, bönesuckar och skrifftermåhls-articklar förmehrad. Jämpte tilökning aff en fulkomligh psalm-book, såsom och evangelier och epistler öfwer heela åhret. 1683.

Det röda bokhjärtat kommer att placeras i den svenska praktsamlingen.

Läs mer om psalmböcker i KB:s samlingar.

Publicerat i Samlingar | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mätningar i tid och rum – nyckeltal och prognoser i Humlegårdens magasin

Rapport om de beräkningar som ligger till grund för den långsiktiga magasinsplaneringen på KB. Prognosen är god – med nuvarande tillväxttakt av samlingar beräknas utrymmet i Humlegårdens magasin räcka till år 2050.

Årliga mätningar

2016 var året då alla samlingar följde sin förväntade tillväxtkurva vid de årliga mätningarna i KB:s magasin. Några exempel: Musiktryck – plus en hyllmeter, Utländska böcker – plus 89 hyllmeter, Disketter – ingen tillväxt.

Summan av kardemumman är 17,3 hyllmil fördelade på fem magasinslokaler i Bålsta, Grängesberg, Stockholm och Strängnäs. Den uppmärksamma läsaren noterar att denna siffra endast är marginellt högre än förra årets. De växande samlingarna ökade som beräknat med en dryg hyllkilometer men den totala siffran påverkades förra året av gallring av material som inte är leveranspliktigt och omdisponering av hyllor till en mer effektiv förvaring.

De 20 magasinsrummen i Humlegården rymmer vardera ca 900 kvadratmeter.

Nyckeltal

2016 var det dags att lägga ytterligare en anteckning till journalen över samlingarna. Sedan tidigare har vi god kännedom om hur många böcker det går på en hyllmeter. Den frågan har vi besvarat i detalj genom noggranna beräkningar av delsamlingar och format. Några exempel: Svenska 1700-talsböcker – 50 volymer per hyllmeter, Musiktryck – 502 volymer (tryck) per hyllmeter, Liggfolio – 1-2 volymer per hyllmeter. Nu var det angeläget för oss att ställa frågan: hur många hyllmeter går det på en kvadratmeter för olika samlingar och format? Sådana nyckeltal kommer väl till pass när man planerar flytt av samlingar, inköp av ny magasinsinredning och gör prognoser för hur länge magasinsrummen räcker till.

Under hösten har undersökningar gjorts i Humlegårdens underjordiska magasin. Med rutat kollegieblock, tumstock och lasermätare som diagnosverktyg har vi mätt magasinsrum från vägg till vägg, tagit prov på mittgångars bredd och arbetsgångars frekvens, beräknat behov av avlastningsytor och funderat över logistik. Om samlingar och bevarande kan härmed presentera ett första resultat. Med utgångspunkt från dessa nyckeltal och nuvarande tillväxt för samlingarna i Humlegården beräknas utrymmet i magasinen räcka till år 2050.

Nyckeltal för olika format i KB:s magasin i Humlegården

Nyckeltalen avser kompakthyllor.

Hyllmeter per kvadratmeter
FORMAT NYCKELTAL
oktav 19
kvarto 14
folio 7,5
folio Handskrifter 9
liggfolio hyllplan 15
liggfolio lådor <1m 15
liggfolio lådor >1m 30
1000 hyllmeter – motsvarighet i kvadratmeter
FORMAT NYCKELTAL
oktav 52
kvarto 71
folio 133
folio Handskrifter 111
liggfolio hyllplan 33
liggfolio lådor <1m 33
liggfolio lådor >1m 67
Publicerat i Magasinsfrågor | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Bortom exlibris – Om böckerna och deras ägare

Andreas A. Dryander ägde en bok. Året var 1659, och Dryander uppehöll sig i Uppsala (Ubsal.). Vi vet detta eftersom namnet, tiden och orten står att läsa i ljusbrunt bläck på insidan av en bönbok .

Boken, Precationes… in singulos septimanæ dies conscriptæ, är tryckt i Wittenberg (1576) och var med all förmodan en viktig följeslagare för Dryander eftersom han kom att arbeta som kyrkoherde i Göteryd, tillhörande Växjö stift, från år 1662 till och med hans död 1679. Tiden i Uppsala kan man anta var ägnad åt hans utbildning. Men boken tycks ha blivit kvar i Mälar-trakten och slutligen hamnat i läroverkssamlingen i Roggebiblioteket. Vi kan bara spekulera i vad denna lilla bok, en oktav i buckligt pergament, har varit med om. Kanske bytte den händer mellan studenter eller hamnade hos en kollega inom prästerskapet. Men eftersom inga anteckningar har gjorts efter att Dryander ägde boken, betyder det kanske att den levt ett stilla liv.

Figur 1. Precationes… in singulos septimanae dies conscriptae (1576, Wittenberg), Johan Habermann.

Frågan är om någon skulle höja på ögonbrynen om du eller jag skrev ner samma uppgifter idag i en av våra käraste böcker. Kanske inte idag, men i framtiden skulle det definitivt kunna ge en inblick i läsning i svunna tider. Men det brydde sig knappast Dryander om. Viktigare var att det var hans bok, och inte någon annans. I 1600-talets Sverige blir de tryckta böckerna allt fler, men samtidigt var varje bok fortfarande en dyrbar tingest som ägdes av de bemedlade eller bildade. Att märka sin bok ordentligt hade därför en viktig funktion. Och än idag hittar vi i böcker signaturer från moderna ägare, traditionen med att märka sin bok lever kvar trots att boken i mångt och mycket blivit allmängods utan större ekonomiskt värde. Men att märka en bok som ”min” går att göra på många sätt, och vi ska titta på fler än namnteckningarna. Och vi kommer att ha anledning att återkomma till kyrkoherden Dryander och hans bönbok.

När man nämner ägarmärkning av böcker är exlibris kanske något av det första som dyker upp. De kallas också bokägarmärken och består i en papperslapp som klistras på insidan av pärmen eller i enstaka fall på ett försättsblad. Ett exlibris klargör vem boken tillhör och det innefattar, förutom namn, grafiska element. Det kan handla om allt från monogram och vapensköldar till vardagliga eller mer obskyra motiv. Nedan visas några typer av exlibris som man kan stöta på. Dessutom märker bibliotek, arkiv, boksamlare och gemene man än idag sina böcker med exlibris, det finns såklart företag som designar exlibris som passar ens vildaste önskemål, beställningen är bara ett knapptryck bort. Vill man vara historiskt korrekt får man dock anlita en gravör/grafiker som kan snida ett träsnitt och hantverksmässigt låta trycka upp så många exlibris som krävs. Vill du veta mer om Kungliga bibliotekets exlibris läser du mer om dem i det tidigare inlägget KB äger.

Figur 2. Monogram (AG) i …Breviarium historiæ ecclesiasticæ (1695, Strängnäs), Erici Benzelii, Motiv (Alvina Lindgren) i The Works of Lord Byron (1836), J. W. Lake, Vapensköld (släkten Rosenhane) i De Ordinanda Republica… (1637), Johannes Loccenius, Etikett (Grefve M. Klingspors) i The Complete works of E.L. Bulwer, Vol XX: The last of the barons (1843).

Låt oss dock inte stanna där. Stämplar är ytterligare ett fenomen som säger något om sin ägare. Alla har vi nog sett den där halvsneda bläckstämpeln på det närmaste folkbiblioteket, men det finns också en annan typ av stämplar som man kan hitta på utsidan av pärmen.

Figur 3. Nouvelles recherches sur la science des médailles… (1778), Poinsinet de Sivry.

På bokbandet i figur 3 har lilla riksvapnet (Sverige) förgyllts på frampärmen som är helt klädd i skinn. I ett av våra tidigare blogginlägg finns kronprins Carl [XV] stämpel i bländande guld att beskåda. Riksvapnet må vara reserverat för kungamakten och staten men det betyder inte att privatpersoners namn inte också återfinns på bokens pärmar. Hade man råd att låta binda in sin bok (eller binda om) så fanns alla möjligheter att både bildligt och bokstavligt sätta sitt avtryck på dem.

Figur 4. In Danielem prophetam commentarius (1543, Leipzig) Philippo Melanchtone [Frampärm]

På frampärmen i figur 4 ackompanjeras initialerna S.H.W. av årtalet 1544 vilket tyder på att ägaren lät binda in boken snart efter eller i samband med att den köptes in. Ibland finner man böcker med rikligt dekorerade pärmar i samma stil som den ovan men med ett tomrum där man förväntar sig ägarens initialer, vilket signalerar att dessa uppgifter inte alltid fylldes i, och därför kan man anta att de kunde fyllas i vid ett senare tillfälle, och då kanske inte ens av bandets förste ägare.

Historiska och nutida ägare av böcker har med andra ord fler alternativ att välja bland för att skydda sin egendom, men det stannar inte där. Det finns ännu en metod, som går steget länge, åtminstone om man ser till hur man kan göra sin ägodel mindre stöldbegärlig. Allt vi behöver göra är att titta närmare på samma bok som ägdes av den mystiske S.H.W.

Figur 5. In Danielem prophetam commentarius (1543. Leipzig) Philippo Melanchtone, [Toppsnitt]
Figur 6. In Danielem prophetam commentarius (1543, Leipzig) Philippo Melanchtone, [Undersnitt]

Symbolerna på figur 5, 6 och 7 är bomärken. Bomärken har tidigare använts för att märka både boskap och inventarier som hörde till en gård. Proceduren för märkning såg ut som så att man glödgade ett brännjärn med gårdens tecken och pressade in det i materialet som skulle märkas. Men inte kan väl kombinationen av ett upphettat järn och papper vara särskilt bra? Hur har märkningen egentligen kommit till på dessa böcker?

Man skulle istället vilja tro att märkena är uppkomna genom den process som kallas för ciselering (eng.: gauffering) där man med hammare driver en stämpel mot målade och förgyllda boksnitt för att skapa ett mönster, en försänkt relief. Vid ciselering bildas alltså en fördjupning i snittet och papperet pressas ihop snarare än avlägsnas. Att ciselera sitt ägarmärke är fullt möjligt, men det är inte den metod som används på våra exemplar då inga spår av sammanpressat papper finns.

Figur 8. Enchiridion (1622, Stockholm), D. Martini Chemnitii, [Toppsnitt]

Nej, det är nog ändå så att brännjärnet är det mest sannolika svaret. På figur 6 kan man tydligt se att delar av fördjupningen är svedd och vid närmare inspektion av boken på figur 6 och 8, när man tittar in i uppslaget, kan man se hur papperet kring märkningen har missfärgats, sannolikt till följd av upphettning. Att böckerna är av betydande ålder försvårar en aning. Ansamling av smuts och oxidering av papperet kan skymma spåren av sot. Eller tvärtom, få det att se sotigt ut.

Fördjupningen där bomärkena gjorts varierar mellan 1 till 2,1mm. En namnteckning kan strykas över eller klippas bort, ett exlibris kan avlägsnas, en bit av skinnbandet kan dekoreras över. Men det går inte att ta bort denna typ av ägarmärkning om boken inte först tas isär, skärs ner och binds om. En hel del tidsödande och kostsamt arbete med andra ord. Det går således helt enkelt inte att röja spåren av den tidigare ägaren utan att göra stor åverkan på boken, både vad det gäller textblock och bindning.

Figur 9. Pergamentband med insristat monogram, AAD.

Slutligen har vi ett bokband med ett monogram på toppsnittet. De sammankopplade bokstäverna AAD är sannolikt inristade, ytan i fördjupningen och konturerna är ojämna och det finns inga uppenbara spår av att ett brännjärn skulle ha använts. Här har någon troligen använt ett gröpjärn eller annat vasst redskap för att karva i textblocket. Ingreppet går inte att ta miste på när man hanterar boken, inte heller att någon tagit sig tid att rista in sina initialer. Man kan fråga sig vem som gör något sådant. Någon med tålamod, kanske en kyrkoherde under utbildning? Ja, det är samma bönbok som vi tidigare har tittat på. Andreas A. Dryander nöjde sig inte med att skriva sitt namn i boken, och kanske är det däri som svaret ligger angående varför ingen har satt dit sin namnteckning efter honom förrän den hamnade på ett bibliotek. Hur skulle den möjligvis kunna bli någon annans bok?

Figur 10. Ovanifrån, inristat monogram, AAD.

Det är såklart bara spekulationer, för det ska sägas att ägarmärkning på bokens snitt som vi här har sett exempel på inte är särskilt vanligt förkommande men det är definitivt ett ingrepp som drar blickarna till sig. Tyvärr vet vi väldigt lite om var, varför och när de förekommer, det återstår att finna fler liknande fall för att tränga djupare in i frågan.

Vi passar slutligen på att tipsa om liknande fynd som gjorts i Princeton University Library som finns att läsa om på deras blogg Rare Book Collections @ Princeton.


Ägarmärkningarna som presenterats i detta inlägg är hämtade ur Roggebibliotekets boksamling.

 

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar