Christopher Schneidler – kunglig bokbindare på Kungliga biblioteket

Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linnaei tid, då var alt lefvande och lustigt, Linnaeus skref, Salvius tryckte, och Tessin köpte. Bjerkander, C.

Citatet är hämtat ur Kerstin Ekmans bok Då var allt levande och lustigt som handlar om Claes Bjerkander (1735-1795). Man skulle efter Salvius tryckte kunna ha lagt till …och Schneidler band. Det här inlägget kommer att handla om Christopher Schneidler (1721-1787) men han kom från en riktig bokbindarfamilj. Innan honom fanns hans pappa Abraham Schneidler och hans farbror Jakob Schneidler och innan dem deras pappa som flyttade in från Tyskland. Bokbinderier på den här tiden var ofta ganska små verksamheter. Det var familjeföretag och om man ville bli bokbindare utan att vara född i en sådan familj var bästa chansen att hitta en bokbindaränka att gifta sig med. Christopher ärvde både sin far och sin farbror så han hade ett bättre utgångsläge än många andra. Det var ett skråyrke och en lång väg till mästarskap. Först fick man gå i lära 3-5 år. Därefter skulle man avlägga ett gesällprov. Gesälltiden var sedan tre år.

Christopher blev mästare 1746 och hans mästarprov var en bibel på tyska som är tryckt 1736. Bandet skänktes tio år senare till kronprinsen, sedermera Gustav III. Bandet är av ljust kalvskinn med rikligt med gulpräglingar. I mitten på fram- och bakpärmen står namnet Jehova med hebreiska bokstäver inuti en sol. Den har titeln Biblia på ryggen. Det här sättet att dekorera på läder med täta guldmönster i geometriskt avgränsade former kallas för gyllenläderstilen. När boken överlämnades till kronprinsen var det med en dedikation.

IMG_0463IMG_0464

IMG_0467IMG_0469

1754 blev Christopher Schneidler hovbokbindare. Hans främsta kund bland kungligheterna var Drottning Lovisa Ulrika även om han också kom att binda en hel del åt Gustav III. Lovisa Ulrika hade ett eget band, som de flesta av hennes böcker bands i, som var av ljust kalvskinn. Ryggen är präglad i guldmönster. Det finns titelinformation på ryggen vilken är präglad i guld mot en röd bakgrund. Det finns också prägling på pärmens kanter, denteller. På framsidan finns Lovisa Ulrikas vapen präglat. IMG_0459

Det var bra för affärerna att vara hovbindare åt kungligheter då det även gav mycket andra affärer. Lovisa Ulrika var en storkund. Hon var intresserad av både kultur och vetenskap och dessutom en samlare så hon ville ha mycket böcker. Många av sina böcker fick hon efter att storköparen Tessin förköpt sig och tvingades sälja av sina samlingar för att betala sina skulder. Hon ville sedan ha dem ombundna i sitt eget band. Att vara kunglig innebär dock inte automatiskt att man är en bra betalare. Riksarkivet har fakturor från Schneidlers bokbinderi till Lovisa Ulrika. En faktura från 1767 på drygt 10.000 riksdaler delbetalades med 3.000.

WP_20160301_053

Kvitto på slutbetalning ser vi inte förrän tre år senare.

WP_20160301_055

Man får hoppas att affärerna som kungaglansen bidrog till gav bättre utdelning. I Ernst Brunners roman Fukta din aska är Bellman en av kunderna. Han har låtit binda in ett dedikationsexemplar som han tänker ge till riksrådet Erik von Stockenström i förhoppning om att få en mecenat.
Bandet var i röd marokäng med rika guldpressningar av Christoffer Schneidler.

Om ljusbrunt kalvskinn var vad som i första hand användes till Lovisa Ulrikas band så verkar det som om röd marokäng, som är getskinn, var det som ofta användes till Gustav III:s böcker. Ett praktband är Sweriges Rikes lag gillad och antagen på riksdagen åhr 1734 tryckt år 1736. Den är av rött getskinn och mönstret består av många små kronor inramade av blomstergirlanger. Tekniken att strö ut småmönster på det här sättet kallas semé. Boken överlämnades till kronprins Gustav på hans sextonårsdag 1762. På baksidan finns mitt på boken en stjärna omgiven av strålar omgivna av kronor. Fler bilder på det här bandet kan ni se på KB:s flickrkonto. 4997597227_f9ab4c5992_z

Alla Schneidlerband jag har sett har haft guldpressningar. Guldarbete innan förgyllningspressen var ett omständligt arbete med ett dyrbart material. Man arbetade med små stämplar och mycket tunt guld och det kunde ta flera dagar att färdigställa en pärm.

Schneidler var gift två gånger och hade sexton barn. Tre av sönerna gick i sin fars fotspår och en av döttrarna gifte sig med en bokbindare.

Källor:

Lindberg, Sten G.: Mästarband : Bokbindarmästareföreningen i Stockholm 350 år

Rudbeck, Johannes: Kristoffer Schneidler : en Stockholmsbokbindare för 150 år sedan

Rudbeck, Johannes: Svenska bokband under nyare tiden : bidrag till svensk bokbinderihistoria. 2, 1718-1809

Silfverstolpe, Gunnar M.: Bokbindare i Stockholm 1630-1930 : festskrift

Det här inlägget postades i Bakom kulisserna, Samlingar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Christopher Schneidler – kunglig bokbindare på Kungliga biblioteket

  1. Pingback: Vem har gjort bandet? | Om samlingar och bevarande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *