Uppordning av kalligrafen Kerstin Anckers arkiv

Under våren har jag praktiserat på Enheten för handskrifter, kartor och bilder (HKB) och uppordnat Kerstin Anckers personarkiv. Kerstin Anckers (1931-2012) var en av Sveriges främsta kalligrafer med uppdrag för en mängd olika företag, organisationer och institutioner, t.ex. Statsrådsberedningen, FN, SVT, Nobelstiftelsen,  Naturskyddsföreningen, Nationalmuseum och Nordiska rådet. Efter sina studier utomlands – först vid Graphische Lehr- und Versuchsanstalt i Wien och därpå vid Gewerbeschule i Basel – blev hon 1955 Sveriges första kvinnliga förlagsanställda bokformgivare på Bonniers förlag. Hennes roll som pionjär i en mansdominerad bransch underströks vidare 1970 då hon invaldes som en av de första kvinnorna i Stockholms typografiska gille, där hon under sex år verkade som gillets ordförande. Mest känd är Anckers för två mastodontarbeten: textningen av ett drygt hundratal Nobeldiplom mellan 1962-1988, samt utformningen av Skolöverstyrelsens stora handstilsreform, den s.k. SÖ-stilen som infördes i Sveriges grundskolor under 1970-talet. Parallellt med alla uppdrag undervisade Anckers på Konstfack, Beckmans och Ordfront och tog själv initiativ till Skrivskolan, Sveriges enda specialskola för kalligrafi (1987-1995). Sina kunskaper förmedlade hon även via läroböckerna:  En liten skrift över alfabetets historia (1986), den handskrivna Från A till Ö: textning, handstil, kalligrafi (1992) samt 8 Skrifter: det latinska alfabetet genom historien (2001).

I P.S till sin Curriculum vitae skriver Anckers: ”Jag har varit dålig på att fotografiskt dokumentera mina jobb. När de varit klara har de, med Mark Sylwans ord, varit som tomma snäckskal i sanden.” Däremot var hon bra på att spara sina ”snäckskal” och arkivet innehåller följaktligen hundratals originalskisser, rentryck, teckningar, manuskript, brev, tidningsartiklar samt en hel del biografiska texter. KB mottog arkivet som gåva från hennes dotter 2013 enligt Anckers egen önskan.

WP_20160517_042   WP_20160302_018   WP_20160517_011

WP_20160517_028   WP_20160302_019    WP_20160517_003

WP_20160517_006  WP_20160517_008  WP_20160517_033

WP_20160517_037      WP_20160302_004      WP_20160517_040

 WP_20160208_001 (2)        WP_20160517_022

Accessionen av personarkiv på KB sker främst genom donationer och skiljer sig således från de samlingar som förvärvas genom pliktleveranslagen. Handskriftsavdelningens accessioner utgår förvisso från vägledande riktlinjer kring vilka personer som ska representeras – hit hör svenska författare, vetenskapsidkare, konstnärer och kulturpersonligheter – men urvalet sker i stor utsträckning genom kontakter och slumpfaktorer. Materialet i personarkiven är också speciellt, såväl i kraft av sin privata karaktär som i att det kan bestå av allt från vanliga pappershandlingar och tryck till fotografier och föremål. Exempelvis Nelly Sachs samling som bl.a. innehåller en rekonstruktion av hennes lägenhet på Bergsundsstrand. Här finns för övrigt Nelly Sachs Nobeldiplom från 1966 som Anckers har textat.

Kungliga biblioteket

Fotograf: Jens Östman

KB:s drygt 350 enskilda arkiv är ett myller av hemlighetsfulla historier som inte sällan refererar till varandra kors och tvärs. De avspeglar också hur materialet har hanterats av låntagare och personal samt vilka ordningssystem som har varit rådande under olika tider. Idag är proveniensprincipen styrande, vilket innebär att arkivbildaren utgör det begrepp som samlingen registreras och förvaras under. Tidigare delades personarkiven upp i sina ämnesområden, vilket resulterade i uppbrutna arkiv och invecklade sökhänvisningar. När proveniensprincipen blev styrande 1950 fick personarkiven ett eget signum, L och till L-signat fick varje enskilt arkiv en unik sifferkod. Kerstin Anckers arkiv har signum L298.

Uppordningsarbetet
När jag ställdes inför uppgiften att ordna och förteckna Kerstin Anckers arkiv hade jag en viss förkunskap om hennes arbete som kalligraf, men jag visste i princip ingenting om HKB:s arkivordning och praxis. ”Ta en eller flera dagar och bara snudda över materialet”, var min handledares första råd. Det som på ytan tycktes relativt greppbart – 46 grovordnade kapslar (ej inberäknat det material i stormappar och rullar som tillkom senare) – visade sig innehålla en uppsjö av olika sorters dokument, varav det mesta låg lite huller om buller. Mitt syfte stod därmed klart: att översätta Kerstin Anckers ordning till en för forskare logisk, lättillgänglig och begriplig arkivordning. Jag behövde rent konkret sammanföra material som hörde ihop och skapa övergripande, konsekventa kategorier. På samma gång behövde jag analysera vad i samlingen som kunde tänkas vara mest intressant ur ett forskarperspektiv, och göra dessa delar mer sökbara genom detaljinformation i arkivförteckningen. Som utgångspunkt tog jag stöd i ovan nämnda proveniensprincip, att i möjligaste mån ”sortera som arkivbildaren”, samt att alltid tänka på forskaren ifråga om hur arkivet bör struktureras för att det ska bli lätt att hitta materialet och inte minst hitta tillbaka till de olika dokumenten.

Johanna Fries Markiewicz diskuterar i sin masteruppsats Personarkiv på Kungliga biblioteket (2012) hur ordnandet oundvikligen är en subjektiv process som transformerar en oändlig mängd data till en stabiliserad helhet med en början och ett slut. Med Latour som utgångspunkt jämför hon ordnandet med en forskarexpedition: ”Proverna som tas är ett litet antal relevanta särdrag, fältet i sig är fyllt av data. Ett arkiv drunknar också av olika typer av data och man måste, i ordnandet, bestämma vad som är relevant.” Alla arkivarier/bibliotekarier ordnar lite olika, det kan vara allt från att sortera brev kronologiskt eller inte till att lägga fotografier i egna omslag eller alla tillsammans i en kapsel. Men målet är alltid att göra personarkivet sökbart för forskare. För att minska möjligheten till individuella tolkningar och val stämde jag kontinuerligt av med min handledare och kollegorna på HKB. Därtill blev jag anvisad att skapa mina övergripande kategorier utifrån de kontrollerande termer som strukturerar Ediffah, forskningsbibliotekens databas för arkiv- och handskriftssamlingar. De 21 s.k. handlingstyperna – exempelvis brev, biographica, manuskript och ämnesordnade handlingar – samt deras inbördes hierarkiska ordning i arkivförteckningen togs fram för att hitta ett gemensamt ramverk mellan institutionerna. På HKB förhåller man sig likväl pragmatiskt till denna ram, och jag tilläts därmed att skapa handlingstypen ”Skisser” eftersom det inte finns någon handlingstyp som adekvat motsvarar denna kategori. Såväl ”Anteckningar” som ”Teckningar, målningar” hade blivit missvisande. Vid sidan av arkivordningen finns det en självklar bevarandepraxis på HKB som föreskriver att man tar bort gem, plastfickor, tejp och pärmar liksom att man förser allt material med skyddande omslag. Omslag märkta med signum och innehåll kring ett eller flera dokument stabiliserar och särskiljer dem dessutom från andra dokument, vilket underlättar sökprocessen.

WP_20160517_001
Textat av Kerstin Anckers 1953.

Snarare än en forskningsexpedition skulle jag vilja likna uppordnande av ett personarkiv vid att lägga ett tusenbitarspussel där bilden inte är klar och färdig från början utan tonar fram efterhand som bitarna faller på plats. Efter en första inventering av materialet valde jag instinktivt att börja sortera det mest överskådliga i samlingen som var Tryck och Pressklipp. Trycket bestod av monografier och läroböcker som Anckers hade textat/formgivit/författat och dessa ordnade jag kronologiskt. Pressklippen handlade främst om Anckers olika arbeten och dessa sorterade jag såväl kronologiskt som tematiskt. Eftersom de gamla tidningsartiklarna är svåra att få tag på förtecknade jag dessa tämligen noggrant. Det berikande med denna ingång var att jag samtidigt inhämtade mer kunskap om Kerstin Anckers och hennes livsverk. I detta material fick jag dessutom ett gott råd från arkivbildaren själv: ”Varje gång du sätter dig ner för att öva textning kan du tänka på detta indianska talesätt …och jag skall ta god tid på mig, jag har dagen på mig och hela livet framför mig. I brådska och med olust har inga bra bokstäver blivit skapade.” Med andra ord att inte stressa på utan ta det lugnt och systematiskt studera materialet utifrån en växelverkan mellan helhet och detalj. För att inte glömma bort viktiga detaljer och samband förde jag löpande anteckningar under hela arbetsprocessen samt fotodokumenterade framväxten av arkivet. Parallellt med sorteringen och indelningen av materialet i olika handlingstyper skapade jag också en förteckning över allt. Det visade sig vara mycket tidssparande eftersom det går att länka de fullständiga förteckningarna som digitala objekt i Ediffah istället för att skriva in vartenda litet objekt i det hierarkiska trädet.

WP_20160318_005
Biographica-sviten (spärrad t.o.m. år 2044).

Det är hisnande att gå igenom ett personarkiv. Lite som att postumt ”lära känna” en person, och stundom var det nästan lite kusligt att bläddra bland Kerstin Anckers högst privata anteckningar och brev. Som dagbokskrivare själv är det en märklig tanke att donera sina privata papper till en arkivinstitution så att vem som helst kan läsa dem. Samtidigt är det tydligt att personarkiven utgör en viktig källa för forskning genom att de ger perspektiv på det förflutna som sällan ges i myndighetsarkiv och andra officiella källor.

Foto av: Anne Scherman
Det färdiguppordnade kalligrafi-arkivet sjösatt i magasinet.

En av Kerstin Anckers stora drivkrafter var viljan att dela med sig av sin kunskap. I en intervju framhåller hon att kalligrafi eller skönskrift (ordet härstammar från grekiskans kallos=vacker och grafein=skriva) är en konstform som strävar efter att förena ord med form till ett uttryck för personligheten. Jämfört med typografi som enbart kan uppvisa en repetition av tidigare gjort arbete är kalligrafi ”det direkta spåret” av en människas hand. I dessa digitaliserade tider har kalligrafi återigen kommit i ropet, och kurser i kalligrafi ges bl.a. av Folkuniversitetet och ABF. För Anckers var kalligrafi en meditativ sysselsättning som handlar om sinnesnärvaro, total koncentration och rytm. Hon lyssnade gärna på jazz eller shamanmusik såväl som stöd för skrivrytmen som för sinnesstämningens skull. En kalligraf, menade hon, måste ha fri tillgång till kroppens ständigt föränderliga rytm, ty ”kalligrafi skrivs inte från handen. Bokstaven börjar i tårna.”

Nu finns Kerstin Anckers arkiv tillgängligt för forskning. Jag hoppas att hon är nöjd. 

Är du intresserad av uppordningsarbetet på Enheten för bevarande och nybindning? Se:
Björkmans arkiv – bokslut
Böcker vi inte visste fanns
Expressionistisk storm!
Förbättrad förvaring för utländska raritetssamlingen folio
J. Wattrangs samling
Möte med Sockenkataloger 288 So 2
Pappersböcker i specialsamlingarna
Sex, jugend och Johnny Depp — möt en fräck raritet som får ligga

Det här inlägget postades i Bakom kulisserna, Samlingar, Typografi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *