Vi måste prata om William Morris

Ständigt denne William Morris. I specialsamlingen Typographica hittade jag en Morris-bok i mindre format som jag inte hade sett tidigare. Boken ”Sir Perecyvelle of Gales” var färdigtryckt i februari 1895 och i april skickades den till bokbindaren. En månad senare var upplagan till salu. Två tredjedelar av upplagan var bokad redan i mars. 350 exemplar var på papper och åtta exemplar var på vellum (velläng, pergament). Den förra kostade 15 shillings och den senare fyra guiness. Träsnitten var gjorda av Edmund Bourne-Jones och typsnittet var Chaucer, ett av Morris’ egna. Produktionskostnaden för Kelmscott Press, hans private press, var 113 pund.
Året efter dog Morris.

morris-percyvelle

Morris tankar om boken i sig hittar jag inte, men däremot hans allmänna tankar om boktryckarkonsten. So mr Morris, please tell us – what is needed to make a beautiful book?

wm-1

Handgjort papper. “Det var naturligt att jag skulle finna det nödvändigt att använda handgjort papper, både för varaktighetens och utseendets skull. Det skulle vara falsk ekonomi att spara på papperets kvalitet. ” Morris satsade på handgjort, ordentligt limmat, papper av linne efter ett exempel från Bologna 1473 han gillade.

wm-2

Rätt typsnitt. ”Vad jag åsyftade var en bokstav ren i formen; enkel utan överflödiga utkrusningar, solid utan att linjerna göras grövre och finare.” Morris vände blickarna mot 1470-talets Venedig, specialstuderade Nicolas Jensons antikvatypsnitt och gjorde Golden type. Sedan kände han att han behövde ett gotiskt typsnitt (för att ”befria den gotiska boksavsformen från beskyllningen för oläslighet”) och skapade Troy och dess mindre variant Chaucer.
”Med mitt ändamål ständigt i sikte tecknade jag en bokstavsform, som jag tror mig kunna påstå är lika läslig som någon romansk, och, för att vara uppriktig, jag föredrar den framför den romanska.”

wm-3

Utrymme. ”Först måste man tänka på bokstavens ’fas’ skall vara så nära intill ’stapeln’ som möjligt, så att störande vita tomrum mellan bokstäverna undvikas. Sedan måste aktgivas på att tomrummen mellan orden dels icke äro större än att dessa tydligt särskiljas, och dels att de äro så lika stora som möjligt. /… / För det tredje skola tomrummen mellan raderna icke vara för överdrivna.”

Textens ställning på sidan. ”Den inre marginalen bör vara smalast, den övre något bredare, den yttre ännu bredare, och den undre bredast av alla. Från denna regel avvikes aldrig i medeltidsböcker, skrivna eller tryckta.”

Med rätt typsnitt och rätt proportioner på ett uppslag kunde ”vilken bok som helst även i det vanligaste tryck bliva åtminstone ordentlig och behaglig för ögat.”

Måste vi prata om William Morris igen?

Hans verk fascinerar, men är det en bra sak? I en Biblis-intervju sa typografen Carl Fredrik Hultenheim följande:

”[Morris] var en obotlig svärmare och korsriddare, som väckte beundran bland konsthistoriker och museifolk som ser hans böcker som tacksamma utställningsföremål. De som är typografiskt ignoranta men bibliofilt hänryckta, tycker att [’Kelmscott Chaucer’] är höjden av konst. Kan dagsnoteringen på närmare en miljon kronor för ett antikvariskt exemplar ha något med saken att göra? Morris böcker var alla oläsliga och de flesta odrägligt dekorerade. Morris var en maktberusad ’viking’ med wagnerska förtecken. /…/ Gentemot det industriella förfallet på 1800-talet sökte många en frälsare och tyckte sig ha funnit honom i Hammersmith utanför London.”

ebj

Morris är ett tacksamt utställningsobjekt för en bibliotekarie. Han uppfyller många av myterna om konstnärskap, inte minst de om det manliga geniet. Socialist, miljonär, konstnär, författare, tapetdesigner, boktryckare, typograf – han hade många roller.

Inte minst var han arts and crafts-ikon. I en Aftonbladet-artikel den 11 september 1896 skriver signaturen G.F.S om arts & crafts-rörelsen i England på följande, hänförda, vis:

”Konsten är en förhånad utbörding i det fabrikssotade Albion; konsten vantrifs i ett land, där det ej finnes sol i menniskosjälarna, konstens solsken öfver det dagliga arbetet, och vänder sig bort från den gråa, råa nutiden för att drömma i den sköna ruinen af någon ‘antik portal’, och då visar sig Hoppet i vårens solglada skrud och förkunnar, att arbete och konst ännu en gång skola bli oupplösligt förenade i menniskornas lif.”
Idealet var den italienska renässansen.
”Då, för fem eller sex hundra år sedan, hade artisterna till största ärelystnad att vara goda hantverkfare (hvilket i sig innesluter goda medborgare), och de blefvo, utan att veta det, goda, ej sällan stora konstnärer.”

Det låter ju fint. Morris hade nog kunnat skriva under på allt detta, men Hultenheim föredrog istället bl.a. Stanley Morison och Jan Tchichold. Den senare arbetade i 1940-talets slut på Penguin i England och gjorde ”de enklaste, billigaste och samtidigt de mest genomtänkta av alla böcker.” Vänta nu, Tschichold – var inte det typografen som sa att världen inte behövde mer dyra lyxböcker utan bättre böcker för allmänheten? Jo, det var det. Han sa också:

small

”God typografi kan liknas vid ett belevat uppträdande. Och ett belevat uppträdande är liksom god typografi en bättre rekommendation än skrikighet och påflugenhet.”

Tschichold gick till kontoret varje dag och arbetade med att standardisera Penguins pocketutgivning. Det låter inte lika romantiskt som arts & crafts-rörelsen, men ju mer jag tänker på det desto mer är det nog det.

Även en bibliotekarie anar att det är äpplen och päron här. Å ena sidan böcker som konstobjekt, å andra sidan böcker som välgjord konsumtionsvara. Frågan om vad som är god typografi, och vad Morris arv består av, lämnar jag till de typografiskt kunniga. Om typografi i sig kan vara ett historiskt tidsdokument, på samma sätt som skriftens innehåll, ja då kan det vara motiverat att prata om den mycket märklige William Morris.

Fotnot.
Citaten är ur ”Några anteckningar av William Morris om hans strävanden att grunda The Kelmscott press”, en svensk översättning gjord 1934.
Den och andra texter finns i ”The Art and Craft of Printing” hos Project Gutenberg.
Vi har tidigare skrivit om Kelmscott chaucer  (och John Baskerville).
Våra specialsamlingar presenteras här och Typographica går att hitta i vår katalog med hyllsignumet 288 Ty 1.
På KB finns Richard B. Doubledays Jan Tschichold, designer : the Penguin years att låna.
Penguin-pocket i privat ägo.

Det här inlägget postades i Samlingar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vi måste prata om William Morris

  1. Håkan Lindström skriver:

    Den som lägger alla förutfattade meningar åt sidan och tar sig tid åt att betrakta Morris ornamentik har mycket att hämta. Boken ”Sir Perecyvelle of Gales” var färdigtryckt i februari 1895. Första boken från Kelmscott Press kom 1891

    • Mathias Lindquist skriver:

      Kanske är det just detta som fascinerar, att han på kort tid hann med så mycket! Eller att han en dag fick för sig att göra vackra böcker och återuppfinna hjulet på sitt eget vis. Edward Burne-Jones har jag dålig koll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *