Karin Boye – en rad om ordens kraft

Karin Boyes exlibris.

Karin Boyes exlibris.

Varje år vid den här tiden så kommer ett par rader ur en dikt upp i mitt huvud vilket får mig att leta reda på den närmaste boken jag kan hitta av Karin Boye. Jobbar man på Enheten för bevarande och nybindning här på KB så hittar man så klart en hel del, alldeles oavsett vad man letar efter.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
Bindas i det frusna bitterbleka”
Från dikten ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” ur diktsamlingen För trädets skull (1935)

Raderna är så klart från Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”. Kanhända är det den dikt som hon är mest känd för, eller i varje fall den som flest personer känner till. De första raderna om vårens ankomst kan tolkas, och har tolkats, på så många olika sätt. Och kanske är det just det som är det fina med dikter, att var och en kan få utrymme att hitta sin egen tolkning och att vi alla kan relatera på vårt eget sätt till orden. För mig, nu när mars är här och ljuset börjar återvända, så påminns jag om livet som legat dolt någonstans, gömt i de mörka kalla vintermånaderna. Mars är även förknippad med ett visst tungsinne och tankar om livets inte alltid helt enkla svängar och de många beslut som man tvingas ta. Inte bara de små dagliga besluten utan även de beslut som har format ens liv och hur svårt det har varit ibland att välja rätt. Och att våga välja!

Just den här dikten beskriver på ett sätt allt detta och att det finns en livsbejakande inbyggd livscirkel som vi är en del av, både i det stora som i det lilla i våra liv. Dikten finns med i Karin Boyes diktsamling För trädets skull. Den gavs ut 1935 på Bonniers Förlag.

Jan Landqvist bokstöd av Karin Boye. Finns att köpa i KB:s reception.

Jan Landqvist bokstöd av Karin Boye. Finns att köpa i KB:s reception.

Karin Boye föddes i oktober 1900 i Göteborg och växte upp i en välbärgad familj där hon fick plats och utrymme. Hon hade två bröder och hon var duktig i skolan. 1915 flyttade familjen till Huddinge i Stockholm och där började hon att skriva och måla. 1920 så avlade hon sin studentexamen och flyttade till Uppsala för att fortsätta studera grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria.

Hennes första diktsamling har titeln Moln, den kom ut 1922, då var Karin Boye bara 22 år. Här är ett par rader från dikten ”Idea”.

”Här går jag icke. Detta är ej jag.
Detta är en ljugande spegelbild bara,
Spörjande och undrande var jag månde vara,
Längtande att möta sin verklighet en dag.”
Från dikten ”Idea” i diktsamlingen Moln (1922)

Redan 1924 kom nästa diktsamling ut, Gömda land, för att snart därefter följas av Härdarna (1927). Här har hennes dikter ofta en mer religiös anklang. Kännetecknande är rytmen. Hennes sista diktsamling var De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (1941). Den gavs ut postumt av Hjalmar Gullberg.

”Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?”
”Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.
Sen blir den tyngre och tyngre.  Det är som man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.
Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt.”
”Efter döden” från diktsamlingen De sju dödssynderna (1941)

Dikterna har ett djup och ibland bär orden en oändlig svärta. Men i detta mörka så finns små glimtar av ljus, och glimtar av livets början och äventyr, och inte minst av människans eget ansvar att se det.

Men Boye skrev inte bara dikter utan hann under sitt korta liv även med att skriva fem romaner. Hennes starka sociala patos kring klass och inte minst kvinnans position i samhället missförstods ofta av sin samtid och den första av hennes romaner, Astarte (1931), fick ljummen och missriktad kritik. Romanen handlar om konsumtion och det kvinnliga modet som en del av samhällets patriarkala konsumtionshierarki.

Astarte själv är en skyltdocka som kläds i olika tyger och dräkter som sedan problematiseras utifrån samhällsstrukturer. Dockans skapare beskriver henne inför tveksamma reklammakare:

”/…/Förstår ni inte, här finns ingenting kvar att älska av allt det som gör den ena människan olik den andra? Här finns bara Könet kvar, men könet i dess mest förföriska och segervissa skepnad. Den kvinna som går förbi fönstret och uppfångar sitt eget väsen bortom individualiteten, hon känner igen sina egna hemliga önskningar, hon speglar sig i ett välbehag i ett fulländat skönt andra jag /…/”
Ur Astarte (1931)
Lindelöw Förlag. Doki. 2016.

Lindelöw, Göteborg 2016. Doki, Stockholm 2016.

Boyes sista roman, Kallocain (1940), är en cynisk skildring av ett framtida samhälle som beskriver 2000-talet som en tid där allting har gått förlorat. Människorna lever i ett kontrollsystem där alla övervakar varandra. Folket har tvingats ner i celler under jorden och vetenskapsmannen Leo Kall uppfinner ett serum som får människorna att berätta om sina inre tankar och känslor. Den blev den kanske mest kända av hennes romaner. Kallocain har kommit i två nyutgåvor bara i år. Både hos Lindelöw, Göteborg samt hos Doki, [Publit]Stockholm.

Hennes engagemang för sociala rättvisor visade sig även genom ett journalistiskt arbete, dels var hon redaktör för den socialistiska tidningen Clarté från 1927 men hon var även med och startade upp tidskriften Spektrum (1931-1932).

”/…/I själva verket är det förvånande, hur hårt vår ursprungliga äventyrslust, både tankens och handlingens, har blivit slagen i bojor, så fort det gäller vår egen inre värld. Den föreställningsvärld vi en gång har format, med de moraliska ideal vi en gång har ställt upp på grundval av den och som dag från dag framstår alltmer bevisligt ouppnåeliga – förefaller oss mer dyrbar i sin drömda orördhet än den gripbara värld, vars möjligheter vi ännu inte anat och knappast vågar ana, av fruktan att uppge den andra, den drömda. Den stora ledstjärnan över vårt liv heter Rädsla, och den har aldrig skapat upptäcksfarare./…/”
Ur ”Dagdrömmeriet som livsåskådning”, Spektrum (1931)
Clarte, 1928: 4-5.

Clarte, 1928: 4-5.

Det finns så klart mycket mer att skriva om Karin Boye, inte bara om hennes litterära gärning utan även om hennes liv som dessvärre blev alltför kort. Men just nu tänker jag mest på hur en rad ur en dikt kan fånga en och återkomma till ens tankar år efter år, och att det är ett tecken på en storhet och att litteraturen, för mig, inte kan jämföras med någon annan konstform. Ibland kan det, som här, vara en rad ur en dikt och för någon annan kan det vara ett litterärt mästerverk på tusen sidor. Men ordens förmåga att fängsla oss är alltid lika fascinerande. Att få jobba här på Enheten för bevarande och nybindning, sittandes mitt ovanför magasin på magasin fyllda av ord skrivna av allt från den välkända mästaren till egenutgivaren är inget annat än en ynnest.

Till sist, när en lång och mörk vinter närmar sig sitt slut och man upptäcker att dagarna börjar bli längre och att solen värmer den gula väggen framför KB:s entré så passar det att avsluta det här blogginlägget med inledningsstrofen i tredje versen av dikten ”Ja visst gör det ont”…

För vad man än ibland kan tro så kommer våren alltid tillbaka!

”Då när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
Faller i ett glitter kvistens droppar”
Från ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” i diksamlingen För trädets skull (1935)

Slutligen vill jag bara tipsa om att KB säljer Jan Landqvist´s fina bokstöd i vår reception (bokstod@jlid.se) och här finns bland flera andra Karin Boye representerad.

För den som är nyfiken så kan man hitta Kallocain på SVT:s Öppet arkiv och så vill jag så klart även tipsa om Karin Boye Sällskapets fina sida. För den som är forskare och sitter på KB så vill jag tipsa om allt fint material som finns att hitta på SMDB. Här finns mycket, allt från att höra Karin Boye själv läsa sina dikter till olika tonsättningar.

Det här inlägget postades i Bakom kulisserna, Samlingar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *