Månadens förstaupplaga: Småtrollen och den stora översvämningen (1945)

Tove Jansson gav ut sin första muminbok Småtrollen och den stora översvämningen 1945 på Söderströms förlag. Samma år kom Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Lennart Hellsings Katten blåser i silverhorn. Dessa verk inledde vad som brukar kallas ”barnbokens andra guldålder” eller den moderna barnbokens genombrott. Den uppfostrande hållningen i barnböckerna trädde nu tillbaka för en mer lust- och lekfull attityd som utgick från barnets perspektiv. I de moderna barnböckerna manifesterade sig detta i både språklig konkretion och fantastik, samt i naivistiska illustrationer med klara färger och förenklade konturer. Andra världskriget hade lämnat människor desillusionerade och trötta på alla absoluta ideologier, läror och auktoriteter. Man satte nu sitt hopp till den nya generationen, och tidens nyskapande barnboksförfattare och konstnärer upphöjde i romantisk anda barnet för dess autenticitet och spontanitet i kontrast till vuxenvärldens konventionalitet och förljugenhet. I förordet till nyutgåvan 1991 berättar också Tove Jansson att Småtrollen och den stora översvämningen kom till som en reaktion på de mörka krigsåren: ”Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med Det var en gång. Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde istället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet.” Från början var också Mumintrollen tänkt att inkluderas i titeln, men förlaget menade att ingen visste vad ett mumintroll var och ändrade det till Småtrollen (ovetande om Mumintrollets kommande genomslagskraft som varumärke).

WP_20160216_007

Småtrollen och den stora översvämningen är muminologins skapelseberättelse”, skriver Boel Westin i Tove Janssonbiografin Ord, bild, liv (2007). Det är här, sent i ”vemodets, förändringens och minnenas månad” augusti, som allt börjar med muminmamman och mumintrollet på väg in i den djupa storskogen (se omslaget!) De letar efter en plats att bygga ett hus på inför vintern. Samtidigt söker de efter muminpappan som har försvunnit iväg med hattifnattarna, de apatiska små vandrarna som aldrig stannar någonstans. Under sin äventyrliga vandring får mamman och mumintrollet följe med Det lilla djuret (kallad Sniff i senare böcker) och en vacker, blåhårig flicka vid namn Tulippa som räddar dem från en läskig dyorm. Färden fortsätter in i en förtrollad godisträdgård full av glassnö, gräs av spunnet socker, limonadbäckar, marsipanstenar och chokladbuskar där de äter så mycket att de får magknip. Därpå far de över ett stormigt hav till ett blommande landskap som översvämmas av ett syndaflodsliknande regn. De stöter på allsköns märkliga figurer: myrlejon, sjötroll, hemuler, marulkar, samt en storkliknande fågel kallad Marabuherren som tar dem alla på sin rygg och i flygande fläng hjälper dem att hitta pappan högst upp i ett träd med en SOS-flagg vajande i vinden. När vattnet sjunker undan kommer de slutligen till den vackraste, lilla dal de någonsin sett, och där mitt på ängen står det hus pappan byggt, ditflutet med översvämningen.

Denna första muminbok skiljer sig en del från de åtta följande muminböckerna. Först och främst är det en tunn liten bok på 48 sidor och de 47 svartvita illustrationerna visar att karaktärerna ännu inte är helt utvecklade. Till exempel har mumintrollen längre och smalare nosar och hattifnattarna har här fötter. Handlingen utspelar sig inte i de senare böckernas skärgårdsmiljö utan i ett okänt, exotiskt landskap. Men temat med familjen som splittras och återförenas, hemlöshet och återkomst går igen i olika versioner i alla efterföljande muminböcker. Likaså presenteras här det mumin-typiska spänningsförhållandet mellan trygghet och skräck, fridfullhet och katastrofer. Bilderna är både vilt expressiva och stillsamt återhållsamma. Genom en blandteknik av laveringar och tuschteckningar skapade Tove Jansson laddade bilder med mörker, skymningar och ljusfenomen. Exempelvis när de hemlösa efter översvämningen sitter på stranden vid eldar och värmer sig och lagar mat. Ett scenario direkt taget från den krigsdrabbade samtiden.

Tove Jansson skrev sin mumindebut i eskapistisk glädje på bara ett par dagar, men i efterhand tycks hon ha betraktat boken som en bagatell: ”Är inte särskilt stolt över den där saken…”, uttrycker hon sig i en intervju i samband med nyutgåvan 1991. Personligen tycker jag att Småtrollen och den stora översvämningen har en naivistisk och drömsk charm över sig som de mer stilistiskt säkra och ”färdiga” muminböckerna saknar.

WP_20160216_001   WP_20160216_003
Förstaupplagan av Småtrollen och den stora översvämningen gjordes i en enkel produktion: fyra ark sammanhäftade med två klamrar. Men omslagsbilden i tvåfärgstryck – grönt och rosarött – får det lilla häftet att skimra. KB:s exemplar ligger dessutom väl förvarat i en färgmässigt matchande grön kassett. Den har signum 289 Ra 1/852 och är således en del av KB:s Svenska raritetssamling. När boken kom ut för första gången gick den närmast obemärkt förbi. Den sålde endast i 219 exemplar de första året, så någon andra upplaga blev det inte. Däremot kom det nyutgåvor 1991 (Sv91 4474) och 2005 (Sv2005 8645). Dessa är inbundna men annars oförändrade faksimiler av förstaupplagan.

Vill du höra Tove Jansson läsa högt ur sina böcker? Svenska Yle Arkivet har samlat en stor mängd unika högläsningar av Tove Jansson som finns att höra på nätet.

Ett annat aktuellt tips för Tove Jansson-fans är Berwaldhallens föreställning Vem ska trösta knyttet? söndag 6 mars 2016 13:00 och 15:00.

 

Det här inlägget postades i Samlingar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *