Ett porrigt tusennätters-epos i ständigt nya skepnader

WP_20160121_019I början av 1700-talet introducerades Tusen och en natt för första gången i Europa genom fransmannen Antoine Gallands översättning Les mille et une nuit: Contes arabes. Detta bombastiska, polyfona och inte minst erotiska verk var helt i linje med barockens överdådiga stil, och rönte stor förtjusning vid solkungens hov. I takt med 1800-talets allt ivrigare studium av de orientaliska språkens litteratur samt romantikens vurm för det exotiskt främmande utkom Tusen och en natt i en rad nya översättningar. Dessa byggde på olika, inbördes rätt avvikande texter. Ty liksom alla mycket gamla sagor kan Tusen och en natt inte hänföras till ett enda, avgränsat verk med en enda, bestämd författare. Sagosamlingen har vuxit fram under hundratals sekel, främst genom muntlig tradering. Den första nedskrivna versionen lär vara den persiska samlingen Hezar efsaneh, ”De tusen nätterna”, som härstammar från Indien. Det karaktäristiska inramningssystemet med den ena berättelsen inuti den andra kommer också från den indiska berättartraditionen. WP_20160121_016Under 800-talet översattes Hezar efsaneh till arabiska och fick titeln Alf Lajlah wa Lajlah, ”Tusen nätter och en natt”, eftersom man i den arabiska föreställningsvärlden helst undviker jämna tal. Händelserna förlades då till den muslimska världens stora städer som Kairo, Bagdad, Damaskus, Jerusalem, Aleppo, Mecka, Shiraz och Samarkand under Abbasidkalifatet 751-1258. Ett flertal historiska personer från denna tid, så till exempel kalifen Harun al-Rasjid, figurerar i flera av sagorna.

Alif Laila, 1880

galland
Les mille et une nuit: Contes arabes, 1726

Trots alla avvikelser i detaljer hålls samlingen samman av en för alla upplagor gemensam ramberättelse. I denna berättas om två kungar som är bröder och som båda bedras av sina hustrur. Sjahriar, den mäktigaste av de två, grips av ett sådant kvinnohat att han befaller sin vesir att varje kväll föra till honom en ung, sexuellt orörd flicka som våldtas för att morgonen därpå avrättas. I staden finns till slut bara vesirens två döttrar kvar. Den äldsta, Sjeherazade, lika klok som vacker, beslutar sig för att omvända kungen och genom sina tusen och en berättelser under tusen och en nätter uppskjuter hon den halshuggning hon annars har att vänta. Under loppet av denna tid föder hon också tre barn som ledsagar henne när hon slutligen ber om nåd. Sjahriar kapitulerar, gifter sig med Sjeherazade och sänder bud efter den andra blodtörstige brodern som gifter sig med Sjeherazedes syster, och i sann sagostil slutar det med att de lever lyckliga i alla sina dagar.

östrup     WP_20160121_005
Tusen och en natt, 1928

Den första översättningen från det arabiska originalet till ett nordiskt språk gjordes av den danske orientalisten Johannes Östrup 1895/96, (i svensk översättning av Torsten Wennström 1924). De erotiska skildringarna är i Östrups version kraftigt nedtonade och flera berättelser har uteslutits ur anständighetssynpunkt. ”Orientens föreställning om ’vad man kan säga’ avviker icke så litet från vår”, som han förklarar det i förordet till sitt sexbandsverk. Gudmund Hentzes psykedeliska illustrationer visar emellertid en barbröstad kvinna på var och varannan sida.

WP_20160121_011 (3)         WP_20160121_001 (3)

Runt sekelskiftet 1900, under barnbokens första guldålder, utkom en mängd adaptationer av Tusen och en natt, anpassade för en barnpublik eller rättare sagt vad vuxna ansåg som lämplig lektyr för ”oskyldiga” små barn. Bröderna Grimm gav ut en välansad version av sagosamlingen 1828 där allt explicit sex var borttaget. Likaså gjorde Anna Wahlenberg ett noga urval och en ytterst barnvänlig bearbetning för Barnbiblioteket Saga, illustrerade av Louis Moe. Sagor, myter och fantastiska berättelser var emellertid även mycket populära bland vuxna under denna tid, vilket resulterade i mer ocensurerade versioner. En ny fransk översättning från den så kallade Kairo-versionen gjordes av fransmannen J.C. Mardrus 1899: Le livre des mille nuits et une nuit, vilken senare låg till grund för Nils Holmbergs svenska översättning publicerad på Tidens förlag 1960, och som Bonnier sedan tryckte upp i Delfinserien 2001. Även i det puritanskt Viktorianska England utkom 1880 en djärvare version av Tusen och en natt gjord av lingvisten och upptäcksresaren Richard Francis Burton: The Book of The Thousand Nights and a Night. Denna version utgick Hjalmar Bergman från i sin översättning 1918. Alltsedan dessa dagar har den klassiska sagosamlingen fortsatt att leva vidare i mer eller mindre förtäckta erotiska versioner och kompletta urval.

Den första versionen av Tusen och natt som jag själv fick höra var en barnanpassad bearbetning av Gunther Groll och Jakob Gunnarsson från 1963. Jämfört med vuxenversionernas omfång på tusentals sidor var detta ett ganska torftigt urval som bara innehöll några av de mest kända sagorna som Anden i flaskan, Sinbad sjöfararen, Ali Baba och de 40 rövarna och Aladdin och den underbara lampan. Jag älskade likväl denna sönderlästa volym med fantasieggande illustrationer av Martin och Ruth Koser Michaëls som min pappa läste högt ur för mig och min syster ett sommarlov. ”Bara lite till”, bad vi honom tills hans röst var skrovlig som sandpapper, fullkomligt omättliga på dessa magiska och mycket mänskliga historier fulla av allsköns lidelsefulla gestalter.

koserTusen och en natt, 1983

Det storartade med Tusen och en natt är just blandningen av fantastiska underverk och vardagliga skildringar av folklivet i Mellanöstern och Nordafrika. Det rör sig förstås om en omdiktning av verkligheten med enorma överdrifter och trotsande mot alla naturlagar i form av mäktiga andeväsen, omätliga rikedomar, undersköna prinsessor och orgier i mat, vin och älskog. Alla medverkande i detta never ending epos är dessutom i varje ögonblick redo att bli fullständigt utom sig av sorg och hat eller hänryckta av lust och glädje. Men tilldragelserna bottnar i ett benhårt klass- och slavsamhälle som till stor del är en realitet än idag. Det bloddrypande våldet skildras i sagans universum som närmast festliga självklarheter som man fatalistiskt har att acceptera som världens gång. Själva ramberättelsen kännetecknas också av denna beredskap inför dödligt våld, sexualitet och galenskap. Men också motstånd inför detsamma personifierat i Sjeherazade, sagoberätterskan som visar på berättelsens kraft. Ur ett genusperspektiv är den gamla sagosamlingen intressant, för även om kvinnorna köps och blir till ”egendom” agerar de i praktiken ovanligt frigjort, i synnerhet när det gäller män de åtrår. Såhär uttrycker sig kalifens älsklingsslavinna Kuat i möte med den unge köpmanssonen i Historien om Ghanem ben-Ayub: ”Nu känner jag tydligt att jag inte kan behärska mig. Min lidelse strömmar över alla bräddar och har blivit outhärdlig, den alldeles förtär mig. O, Ghanem, ta mig, ta mig, annars dör jag!” Ghanem spjärnar emot efter att han fått höra att hon tillhör kalifen och då utbrister Kuat irriterat: ”Ack, min älskade herre, bort med denna gammalmodiga moral! Låt oss njuta den flyktiga vällusten för imorgon är den redan långt borta.”

 

 

Det här inlägget postades i Samlingar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.